På lingonröda tuvor

Kommissarie Erik Dalberg betraktade foten som stack upp ur marken. Det var något djur som varit framme och börjat gräva vid den grunda graven. Av storleken att döma var det ett barn eller kvinnas fot. Regnet hade tvättat av smutsen på foten och tydligt framträdde ett blått nagellack på stortån.

– Vem var det som hittade graven? frågade Dalberg.

– Det var en kvinna som var ute och joggade som fick se foten, sa Solveig Andersson.

– Vi kan ingenting göra förrän teknikerna har kommit, sa Dalberg.

– Slit och släp, det var knappt att jag hann hit i tid, sa Andersson. Blev fördröjd på dagiset.

– Som man bäddar får man ligga, sa Dalberg.

Andersson var Dalbergs ständiga följeslagare. Polisledningens nya arbetsplan hade lagt fast hur kriminalavdelningen skulle arbeta. Andersson blev ställföreträdande och därmed Dalbergs bollplank. Andersson var numera ensamstående mamma. Hennes sambo drog till Norge. De hade bott tillsammans i tre år. Lång och varaktig söndring, sa sambon när han flyttade.

– Det är den nya trenden, ungdomar har ingen uthållighet, sa Dalberg.

Själv satt han fast förankrad i sitt förhållande. Det berodde på att han aldrig hade tid att ägna sig åt detaljfrågor när han kom hem efter en ansträngande dag. Allt sådant fick frun sköta om. Hon tyckte om sin roll och därför blev det inget gnat. Det var bara någon enstaka gång som hon mästrade honom. Dalberg ansåg själv att han var en toffelhjälte i hemmet.

– Vi yngre har en annan syn på livet, kontrade Andersson. Vi vill självförverkliga oss själva.

Det hade regnat i flera dagar och marken var mjuk som en svamp. Inga märken efter däck fanns. Marken var helt slät. Tältet var på plats och jobbet kunde börja.

Teknikerna satte spadarna i jorden. Grävningen började vid den uppstickande foten för att sedan följa kroppens konturer. All jord sållades för att eventuella fynd skulle säkerställas. När kroppen var frilagd fotograferades den. Det visade sig att kroppen tillhörde en kvinna.

Fyndplatsen låg strax intill en mindre väg öster om sjön Iväg. Det var en vacker plats med utsikt över sjön.

– Hon har legat begravd i längst en vecka, sa rättsläkaren.

– När kan vi få besked om dödsorsaken? frågade Dalberg.

– Om några dagar.

– Okej, vi får börja med att kolla om någon är efterlyst, sa Dalberg.

Det fanns tre bostadshus utefter vägen till fyndplatsen.

– Vi får knacka dörr, sa Dalberg.

I det tredje och sista huset blev det napp. Edit Svensson, en gammal skröplig pensionär hade lagt märke till en gul skåpbil. Förutom grannarnas var det den enda bil som kört på vägen den senaste tiden. Edit som inte hade något annat för sig var noggrann med att kolla upp vad som hände i omgivningen. Hon stod ofta bakom gardinen när grannarna hade fest.

– När såg fru Svensson bilen? frågade Dalberg.

– Låt mig tänka efter. Jo, det var den 18 augusti när pensionen kom. Jag vet det för dagen därpå var jag till affären. Jag åkte med grannen.

– Inget annat av intresse som fru Svensson iakttog när bilen passerade?

– Nej, jag ser så dåligt. Jag har gråstarr på båda ögonen.

– I dag är det 27 augusti, tack fru Svensson. Vi kanske återkommer.

Både bra och dåligt, tänkte Andersson. Ett vittne som hade gråstarr.

– Jag tyckte att den döda hade ett asiatiskt utseende, sa Andersson.

– Samma här, sa Dalberg.

– Bärsäsongen håller på. Vi har några uppköpare i kommunen.

– Vi kan börja med att kolla entreprenören Erik Larsson. Han är störst i branschen, har jag hört.

Erik Larsson var en välkänd man som varit uppköpare av svamp och bär i många år. Hans företag hette, ”Färska bär och svampar.” Inför varje säsong ordnade han arbetstillstånd för thailändare. Han bodde med sin familj nära sjön Grann.

– Vi åker över och kollar om det fattas någon plockare, sa Dalberg

– Vänta, telefonen ringer, sa Andersson. Det var Erik Larsson han sa att en av hans plockare har försvunnit.

– Då kanske det inte behövs någon efterlysning, sa Dalberg.

Larsson var ingen lycksökare som många andra i branschen. Han hade under alla år till hundra procent skött sina affärer. Han var populär bland bärplockarna, de blev alltid uppbackade om det uppstod problem.

– Du ringde, sa Dalberg

– Ja, vi saknar en av flickorna hon försvann för tio dagar sedan, sa Larsson

– Varför har du inte anmält det tidigare?

– De bor i lägret vid sjön. De fick lön i dag och då saknades hon.

– Vad hette hon.

– Siriporn.

– Tack, var ligger lägret?

– Vägen där går ner till sjön, sa Larsson. Det finns en väg till den anknyter till stora vägen, då får ni åka tillbaka.

Vilken väg! Groparna låg så tätt att bilen hoppade fram. Det var ingen större idé att prata med någon i lägret. De som kunde engelska var ute i skogen. Vi kikade oss omkring allt verkade vara i god ordning. Enligt Larsson var det totalt tjugoen stycken, elva män och tio kvinnor som bodde i lägret.

– Vi får avvakta obduktionen, sa Andersson.

– Då prövar vi den andra vägen, den kan knappast vara sämre, sa Dalberg

Efter fyra dagar kom resultatet. Kvinnan dog av kvävning. Hon var gravid i femte veckan. Kraftiga blåmärken på överarmarna. Hon saknade trosor.

– Hur länge har de varit vid sjön, frågade Dalberg.

– I snart två månader, svarade Andersson.

– Befruktningen har alltså skett efter deras ankomst, sa Dalberg. Vi får besöka Larsson igen.

Resan till Larsson gick inte utan problem. Först en punktering på vänster fram.

Därefter en krock i cirkulationsplatsen vid Dalia.

– Vet ni inte att den som är inne i rondellen har förkörsrätt, frågade Andersson.

– Jag kom från höger, är det inte det som gäller, blev svaret från föraren

– Tyvärr har du fel och du får ta på dig hela olyckan, sa Andersson

Hon passade på att visa polisbrickan.

– Okej, sa en förskräckt förare.

Efter ett uppehåll på en timma gick färden vidare ner till Erik Larsson. Det verkade som om de var väntade. Hela familjen var samlad, hustrun Britta, sonen Karl och Erik själv.

– Siriporn blev mördad, sa Dalberg.

– Vad hemskt har vi en mördare här i trakten, sa Britta.

– Vi får ordna med tolk och påbörja förhör nere i lägret, sa Dalberg.

– Jalal som är deras ledare talar bra engelska, sa Larsson.

– Då kan vi spara in på tolkutgifterna för statsverket, sa Solveig.

– Hur ser bärsäsongen ut, är det god tillgång? frågade Dalberg.

– Ja, det finns bär, sa Larsson. Jag hade förväntat mig betydligt större skörd än vad vi fått hittills.

– Vi har haft ett inbrott på kontoret, fortsatte Larsson. Senaste lönelistan är borta.

– Vem kan ha intresse av den? frågade Dalberg.

– Vet inte, sa Larsson. Listorna anger hur många liter var och en har plockat.

Dalberg hade lagt märke till att sonen Karl hela tiden nervöst vandrade runt och lyssnade till deras samtal.

– Såg du Karl verkade inte han mystisk, sa Dalberg.

– Jovisst, han såg nervös ut, sa Andersson.

Skakig resa ner till lägret. Jalal var på plats och vi presenterade oss.

– Jag beklagar att en av dina landsmän har blivit dödad, sa Dalberg.

– Ja, vi är alla ledsna, sa Jalal.

– Vi arbetar hårt med att klara upp mordet, sa Dalberg. Vi behöver dock hjälp med att få alla upplysningar som kan bidra till en lösning. Vet du om Siriporn umgicks med någon manlig person?

Jalal skruvade på sig det verkade som om han inte förstod frågan.

– Siriporn var hon förtjust i någon av pojkarna, fortsatte Dalberg.

– Hon kunde prata engelska och var en del uppe hos Larssons, sa Jalal.

– Hur ser tillgången på lingon ut i år, frågade Dalberg.

Återigen såg Jalal besvärad ut.

– Det är gott om bär, svarade han efter lång väntan.

– Tack, vi återkommer, sa Dalberg.

Dalberg gav Andersson i uppdrag att kolla upp de andra bäruppköparna i närområdet. Genom att kontakta skatteverket fick hon tag på tre uppköpare.

Dessutom hade hon lagt märke till att en av uppköparna stått på torget med en skylt om inköp av kantareller. På hans bil stod det ”Gula läckerheter”.

Vid morgonens genomgång diskuterades alla möjliga infallsvinklar på fallet.

Dalberg ansåg det var viktigt att kolla upp de andra uppköparna. Det fanns ju en viss konkurrens dem emellan. Polisassistenterna Lundström och Karlsson sattes också in på fallet.

– Lundström och Karlsson ni får dagen på er att kolla upp de andra tre entreprenörerna i branschen, sa Dalberg. Glöm inte deras prislistor. Avrapportering klockan 16.00.

Klockan var 08.00 och Andersson lyste fortfarande med sin frånvaro.

– Inte i tid i dag heller vi skulle åka tidigt ner till lägret, muttrade Dalberg.

Det tutade utanför och där stod en jäktad småbarnsmamma och väntade på Dalberg.

Färden ner till tältlägret skedde under tystnad. Tankarna snurrade i huvudet på Dalberg. Han funderade över tre saker, den döda flickan, vem fadern var och lingonpriser. Framme vid lägret kunde de inte finna Jalal. Han var ute i skogen.

– Då får vi göra ett besök hos Larssons, sa Dalberg.

– God dag fru Larsson, sa Dalberg. Har vi Karl hemma?

– Ja, han är inne. Ska jag hämta honom?

– Nej, vi kan komma in.

– Karl vi har ett antal frågor att ställa, sa Dalberg.

– Enligt uppgifter var Siriporn här i huset vid några tillfällen. Är det riktigt? frågade Dalberg.

– Ja, hon var här några gånger, sa Karl.

– Vad gjorde hon här?

– Vi lyssnade på DVD och tittade på TV.

– Hände det ingenting mera? Hade ni sexuellt umgänge?

– Det hände också, sa Karl.

– Varför har du inte sagt detta tidigare?

– Jag trodde inte att det var viktigt.

– Har du körkort?

– Nej, jag är 17 år.

– Varför blev Siriporn mördad? frågade Dalberg. Har du någon uppfattning?

– Både ja och nej, sa Karl. Hon skulle berätta något för mig. Hon hann inte. Jag vet inte vad hon visste. Det var kanske därför som hon blev dödad.

Dalberg tittade på Andersson.

– Vi kanske ska avbryta här, sa Dalberg. Tiden går med en ohygglig fart. Vi har mera information på stationen som ska behandlas i dag.

Klockan närmade sig 16.00 och det var tid för Lundström och Karlsson att avlägga rapport.

– Vad har ni kommit fram till i dag? frågade Dalberg.

Lundström tog till orda först.

– Ja, vi har träffat alla tre.

– Prislistorna har jag här, sa Karlsson. Alla tre har högre priser än Larsson. Några omkostnader har de inte i jämförelse med Larsson. Det kanske är anledningen till att de betalar mer.

– Hur såg deras omsättning ut, frågade Andersson.

– Det var Johansson som driver ”Gula Läckerheter” som köpt in mer än dubbelt så mycket som de andra två, sa Karlsson.

– Bra då vet vi lite mera om Larssons kollegor och konkurrenter, sa Dalberg.

– Såg ni vilka bilar de hade? frågade Solveig.

– Alla tre har gula skåpbilar, sa Karlsson.

– Tack för i dag vi ses i morgon, sa Dalberg.

Därmed var arbetsdagen slut. Dalberg lutade sig tillbaka och försökte koppla av.

Han hade svårt för att släppa tanken om motivet till mordet. Kunde det vara så enkelt att någon var rädd för att Siriporn skulle avslöja att fuffens pågick om leverans av lingon. Hon hann inte berätta för Karl. Här fanns kanske lösningen till mordet.

Vem var i så fall mördaren?

Tillvägagångssättet att kväva sitt offer är ovanligt. I de flesta fallen används kniv eller strypning. Någon har med en kudde eller annat föremål täppt till hennes andningsvägar. Dalberg kom att tänka på ett mord för några år sedan där en kvinna var skyldig till ett kvävningsmord. Saknaden av trosor var svårare att förstå. Det brukar vara våldtäktsmän som vill ha en trofé.

Det hade gått åtta dagar sedan mordet upptäcktes. Dalbergs stab satt på stationen och planerade. Telefonen ringde.

– Träffas kommissarie Dalberg, sa Edit Svensson.

– Det är ja, god morgon, sa Dalberg.

– Jo, jag glömde, tror jag, berätta att den gula bilen kördes av en kvinna. Jag såg det tydligt.

– Kände du igen kvinnan?

– Nej. Jag har redan glömt hur hon såg ut. Det är väl åldern.

– Tack för upplysningen, sa Dalberg.

– En kvinna körde den gula bilen, sa Dalberg. Edit påstår det.

– Kan vi lita på henne? sa Solveig. Hon har starr på båda ögonen.

För Dalberg var det en kvinna som körde en gul bil det hetaste tipset. I lägret hade ingen tillgång till bil. Andersson påpekade för Dalberg att även Larsson hade en gul bil. Då har vi fyra misstänkta gula bilar, tänkte Dalberg.

– Vi tar in Sven Johansson som äger ”Gula läckerheter” till förhör efter lunchen, sa Dalberg. Sven Johansson var en svartmuskig ungkarl med ölmage. Det verkade misstänkt att just han hade gjort så stora inköp av lingon i förhållande till de andra.

– Välkommen, Sven Johansson, sa Dalberg.

– Ja, vad föranleder denna ära att få komma till polisstationen?

– Du har gjort stora inköp av lingon. Vi vill veta vem du har som leverantör?

– Plockare i allmänhet.

– Thailändarna på Larssons camp levererar de också?

– Det förekommer. Jag betalar bättre. Det finns inget olagligt i detta.

– Nej, förvisso inte. Vet Larsson om detta?

– Varför skulle jag bry min hjärna med såna detaljer

– Tack, herr Johansson.

Sven Johansson var ingen angenäm typ. Han luktade svett och tänderna var bruna av snus. Hela hans jag andades obehag.

Nej, inte var det olagligt bara moraliskt tveksamt. Thailändarna var självklart intresserade att tjäna så mycket som möjligt. Visste Larsson om att de sålde lingon vid sidan om?

Det tog lång tid innan Dalberg kunde somna, dels snarkade hans äkta hälft och dels funderade han över mordet. Kunde det vara en kvinna inblandad? Den enda kvinna som passerat förbi ridån under dessa dagar var Britta Larsson. Britta var en liten tanig kvinna på 50 år. Hon skulle knappast kunna övermanna en ung flicka. Och sedan spökar trosan.

Nionde dagen. Dalberg inledde morgonens genomgång med att rita på whiteborden. De gamla strecken som pekade mot Larssons konkurrenter togs bort. De nya gick i riktning mot Larssons gård. Sonen Karl hade en farlig förbindelse med Siriporn. Vad tyckte mamma Britta om detta?

– Vi ska ta reda på det, sa Dalberg.

– Karl ska hämtas hit till stationen för ett grundligare förhör, fortsatt Dalberg.

Lundström och Karlsson fick order om att hämta honom. De skulle också diskret kika runt på gården. Assistenterna var gamla i gården och jobbade ofta informellt.

– Vi ses här igen efter lunchen, sa Dalberg.

Dalberg hade för avsikt att besöka lägret vid Grann. Han skulle efterforska om Siriporn hade någon kompis i lägret. När de åkte mot lägret mötte de en gul skåpbil ”Gula Läckerheter” stod det på sidorna. Föraren syntes knappt, sidorutorna var så smutsiga.

– Det verkar ske ganska öppet de svarta affärerna, sa Dalberg.

Framme vid lägret kontaktades Jalal. I dag var han hemma.

– God dag, vi är här för att höra efter om Siriporn hade någon kompis i lägret?

– Ja, hon bodde tillsammans med Pong. Hon är här, sa Jalal.

– Bra vi kan sätta oss inne i bilen, sa Dalberg.

– Är det du som heter Pong?

– Pong nickade, jag kan tala engelska.

– Hade du och Siripong några hemligheter? Berättade hon om besöken hos Karl?

– Ja, hon sa att mamman var arg på Karl och att mamman hade hotat henne.

– Kommer du ihåg dagen när Siripong försvann?

– Ja, hon skulle till Karl.

– Kom hon tillbaka? frågade Dalberg.

– Nej.

– Träffade Siriporn någon annan man?

– Både ja och nej. En stor karl som hämtar lingon var intresserad.

– Tack. Nu åker vi till stationen.

På vägen hem passade de på att käka lunch i Norebyn. Efter tjugo minuters bilfärd var de framme vid stationen. De möttes av Karlsson som visade upp en jordig spade som han lagt beslag på nere hos Larssons.

– Jag hittade den bakom några buskar. Jag tänkte att man kan kolla var jorden kommer ifrån.

– Skicka den omedelbart på analys, sa Dalberg.

Karl satt inne på stationen och svettades. Det syntes tydligt att han var skärrad.

Han hängde med huvudet blicken irrade omkring. När Dalberg kom in i rummet stirrade han stint i mattan.

– Hej, sa Dalberg. Hur har vi det i dag?

Inte ett ljud från Karl.

– Vi ska försöka klara ut vad som hände den sista kvällen med Siriporn.

– Jag vet inte, sa Karl. Vi träffades som vanligt. Hon gick till lägret efteråt.

– Hon skulle berätta något för dig, sa Dalberg. Var det den gången?

– Ja, det var det, sa Karl.

– Vad tyckte din mamma om att du umgicks med Siriporn?

– Hon ville att jag skulle sluta träffa henne.

– Det ville inte du.

– Nej, pappa hade inget emot att vi träffades.

– Förhöret är slut, sa Dalberg.

Andersson fick uppdraget att ordna tillstånd för husrannsakan på Larssons gård. I morgon ska vi åka till gården efter stabens genomgång.

Tionde dagen.

Dalberg redogjorde för ärendets fortskridande. I dag ska vi till Larssons gård och göra en husrannsakan. I första hand är det bilen som ska beslagtas för grundlig undersökning.

Det var en vacker höstdag i början på september när staben styrde kosan ner till Larssons gård. Dalberg var för ovanligheternas skull på ett prima humör. Han berättade om sin tid som orienterare. När de passerade Brohögen pekade han in i en träddunge där hade han grovt missat en kontroll för trettio år sedan.

Framme vid målet.

Den gula bilen lastades på en släpkärra och var på väg till stationen. Erik Larsson förstod ingenting. Ingen här på gården hade med Siriporns död att göra. Dalberg förklarade att det var nödvändigt att kolla alla infallsvinklar.

Under färden tillbaka till stationen ringde telefonen.

– Edit Svensson här, är det Dalberg?

– Ja.

– Jo, jag har sovit på saken och jag tror att på den gula bilen stod det något. Läcker…

– Kunde det vara Gula Läckerheter?

– Så var det, sa Edit. Den bilen har jag sett många gånger. Han Sven Johansson bor inte så långt härifrån.

– Tack. Inget mer som fru Svensson sett.

– Nej, nu har jag rapporterat allt, tror jag.

Dalberg blev sittande helt tyst en stund. Kan det vara fel bil som kommer att undersökas? Andersson hade rätt om Edits trovärdighet. Hade han varit alltför naiv?

Dalberg stannade bilen.

– Vi får ta oss en nypa luft, sa Dalberg.

– Bra då får jag en rökpaus, sa Andersson.

Dalbergs sura uppstötningar satte ordentlig fart. Det var ärendets utveckling som ökade oron i hans mage och hals. Den sura magsaften dominerade alltmer hans vardag. Han suckade djupt, hängde med huvudet. Han tänkte snart får jag gå till doktorn.

Tillbaka på stationen. Det var fredag eftermiddag, de flesta väntade på ledigheten.

Dalberg själv tyckte att det skulle bli en befrielse att det blev paus i pusslandet med mordfallet. På måndag morgon skulle alla spår i Larssons bil vara utredda.

Teknikerna jobbade även på helgen.

På måndag kom beskedet att Larssons bil var klar. Inte ett enda spår efter Siripong kunde hittas. Bilen var inte städad på åratal. Bilen kunde inte sättas i samband med transport av den mördade.

Då är vi tillbaka på ruta ett sa den modstulne Dalberg. Vi får inte tappa fart, han tittade på sin whitebord. Han skakade på huvudet och suddade ut alla streck.

– Vi har ett spår som vi ska följa upp, sa Dalberg. Sven Johansson och han gula bil. Andersson fixa tillstånd för husrannsakan omedelbart.

Samma gäng som gjorde husrannsakan hos Larssons i fredag var på väg till Sven Johanssons ”Gula Läckerheter”. Väl framme höll det på att bli handgemäng. En ursinnig Johansson vägrade att släppa in teknikerna på kontoret. Lundström och

Karlsson fick belägga honom med handfängsel. Han sattes därefter i baksätet på Dalbergs bil.

Den gula bilen som för övrigt var välstädad invändigt i förhållande till allt annat på Johanssons kontor transporterades i väg för koll. På kontoret hittades Larssons lönelistor. På toaletten i ett skåp låg tre par trosor. Alla i samma storlek.

– Vi tar med honom till stationen, sa Dalberg.

Johansson informerades om att han skulle hållas kvar av utredningsskäl. Han blev inlåst i finkan. Där fick han sitta till nästa dag.

Teknikerna gick noggrant tillväga. Bagageutrymmet undersöktes varje centimeter. En filt analyserades. De tre trosorna som alla var ett tacksamt objekt för utredarna.

Dalberg hade noggrant förberett sig inför dagens förhör. Johansson hade advokat Sune Vidén vid sin sida.

– Ja, herr Johansson i avvaktan på DNA-analyser är detta ett högst förberedande förhör, sa Dalberg. Det är två frågor som jag vill ha svar på i dag, dels vems är de tre trosorna som fanns på din toalett och dels varför har du Larssons lönelistor?

– Johansson har inte lust att svara på några frågor i dag, sa advokat Vidén.

– Ja, då är det bara att återvända till finkan, sa Dalberg.

Dalberg fick ett lägligt tillfälle att ta ett par dagars ledighet. Han ringde doktor Andersson och fick komma in på direkten. Han skulle få medicin för sina sura uppstötningar. Enligt Andersson skulle han inte känna av sina uppstötningar efter ett par dagars intag av en tablett dagligen som heter Omeprazol Bluefish 20 mg.

Dalberg småsprang till apoteket för att hämta ut medicinen.

Efter två dagar i finkan vägrade Sven Johansson fortfarande att delta i förhör.

Dalberg och advokaten var överens om att ta det lugnt tills besked kom från SKL.

På femte dagen kom resultatet.

I bilens bagageutrymme fanns det DNA- spår efter Siriporn. Hårstrån och saliv, på filten var det rikligt med saliv. Alla tre trosorna kom från mordoffret.

Vi påbörjar förhöret om en timma meddelade Dalberg advokaten.

– Jag, sätter på bandspelaren, sa Dalberg.

– Förhör med Sven Johansson misstänkt för mord på thailänska medborgaren Siriporn.

– Har Siriporn någon gång åkt i din bil?

Advokaten viskar till Johansson att han ska svara.

– Nej, hon har aldrig varit i min bil, sa Johansson

–Vi har funnit DNA efter henne i bilen. Hon bör således ha varit i bagageutrymmet. Var det filten som du använde när hon kvävdes?

– Jag, svarar inte på sådana frågor.

– Hur kan det komma sig att du hade tre av mordoffrets trosor i din ägo?

– Jag, svarar inte.

Vänd till advokaten säger Dalberg – Vi avbryter för i dag. Häktningsförhandlingar i morgon.

Johansson häktades. Efter 14 dagars förhör fann den misstänkte för gott att erkänna. Advokaten meddelade Dalberg att nu var Johansson beredd att svara på alla frågor.

– Ja, då sätter vi igång, sa Dalberg.

– Jag passade på när hon kom ifrån Larssons den kvällen. Jag erbjöd henne skjuts. Det var inte första gången. Jag hade träffat henne två gånger tidigare. Det blev tre gånger, hon ville inte, jag tog för mig ändå.

– Våldtog du henne?

– Både ja och nej. Kanske. Jag tog med mig trosorna varje gång.

– Sista gången, vad hände?

– Hon skulle berätta vad jag gjort. Det var då som jag tog filten och höll för hennes mun och näsa. Sedan grävde jag ner henne.

– Inbrottet hos Larsson. Av vilken anledning ville du ha avlöningslistan?

– Jag ville kolla att Jalal höll sina löften om leveranser.

– Förhöret är avslutat, sa Dalberg.

Dalberg och staben kunde se framemot några lugna dagar. Ett svårlöst fall var avklarat. Dalbergs mage mådde bättre.

Larsson skulle få betydligt mer lingon eftersom ”bärtjuven” satt i häktet. Han skulle inte kunna konkurrera på många år.

 

© Ingvar Karlsson 2019

Kontakt

Ingvar.Karlsson@centerpartiet.se