Galten

Hon hade planerat att flytta ifrån eländet som plågat henne den senaste tiden.

Mannen i hennes liv var inte som förr. Han hade tagit till flaskan och stank av gammal fylla. Problemet var att hennes beslutskraft avtagit med åren. Vart skulle hon ta vägen? Utan pengar, jobb och självförtroende. Egentligen hade hon ingenting kvar av sin ungdomliga djärvhet. Den hade malts ner i umgänget med mannen som hon ville fly ifrån. Hennes släkt hade också tagit avstånd från dem.

Var det hennes fel att det gått snett? Hade hon kunnat göra någonting i tid? Nej, slutet var nära, hon mäktade inte med något.

Hon sökte hjälp hos församlingen. Prästen sa att hon skulle gå vidare och förlåta.

Hon gjorde allt, men inget hjälpte.

Apatiskt satt hon vid fönstret och lyssnade på hans snarkningar. Hon tänkte, varför inte leva ensam. Utan misär. Det var inte hennes fel att livet var eländigt.

Varför skulle hon flytta?

Han skulle bort!

Med avsky nagelfor hon hans skäggiga nuna. Tänk att en människa kan förändras på detta vis.

Det kunde inte bli sämre. Hjärnan arbetade för högtryck. Nerverna var i upplösning och hennes instabila psyke gjorde sig påmint. Hon hade i sin ungdom haft besvär med nerverna.

Tänkte att livet i ett fängelse knappast var värre än detta liv som levdes.

Hon funderade över hur hon skulle få bort honom. En kniv i bröstet var det enkla. Hon klarade inte av att forsla bort honom. Han var för tung.

Varför inte låta det se ut som ett självmord? Inget blod.

Han ska hängas.

Hon öppnade dörren och gick ut på trappan. Hon tittade mot en stjärnklar himmel. Betlehemsstjärnan lyste klar i öster. I hennes huvud virvlade tankarna runt. Hon gick ner till stranden och stod länge och betraktade vattnets skimmer. Efter en stund gick hon med bestämda steg till vedboden.

Där fanns det rep.

När hon kom in stod hon och såg ner på Stig. Hon hade bestämt sig. Det måste bli ett slut. Han sov som en gris och snusen rann i bruna strängar på hans haka.

Hon gjorde i ordning snaran och kände på kroken vid fönstret. Den satt stadigt.

Hon lyfte på Stigs huvud och lade snara runt hans hals. Fäste repets andra ände i kroken.

Hon tog ett djupt andetag.

Med ett ryck i hans vänstra arm rullade han av soffan och blev hängande i snaran. Han reagerade först efter någon minut, då han försökte ställa sig på knä.

Det var reflexerna i hans alkoholiserade hjärna som gav sig till känna. Det hjälpte inte. Ganska snabbt mattades han av. Hon hjälpte till genom att trycka med en fot på hans rygg. Ett gurglande läte hördes från hans snusiga tryne. Det sista hon såg av hans dödskamp var ryckningar i benen.

Hon kände sig matt. Hon gick mot dörren och ut på trappan för att få luft.

Stjärnhimlen var grå, molnen hade tornat upp sig. Kunde det vara ett dåligt omen? Hon tänkte på sitt fortsatta liv. Hur skulle framtiden bli?

Han låg död, några meter bort på andra sidan dörren. Det var hon som dödat honom. Hon kände ingen skuld, bara befrielse.

Trött och sliten gick hon till sängs. Hon reds av maran den natten. Åtskilliga gånger vaknade hon av skräckfyllda upplevelser. Hon väcktes av kattens jamande.

Hon öppnade dörren, gick in i rummet och såg på mannen som äcklat henne under de senaste åren. Han låg nu på sidan med snaran om halsen. Han var för alltid borta. Aldrig mer skulle han störa henne.

Hon slog numret 112.

– Min man har hängt sig. Kom fort och hjälp mig!

Hon satte sig ner med katten i famnen, den spann som vanligt. Katten hade inte märkt något av det dramatiska som skett. Hon tänkte, kanske även jag kommer att glömma det som varit.

– Svårt fall, sa kommissarie Erik Dalberg vänd till polisassistent Solveig Andersson.

– Inget avskedsbrev, sa Andersson. Han var stupfull.

– Ja ännu märkligare. Planerar man att ta sitt liv i det tillståndet?

– Han var väl förvirrad.

Den tekniska undersökningen gav vid handen att det var fullt möjligt att hänga sig under de omständigheter som här förelåg. I Dalbergs rapport stod att läsa,

avliden på grund av eget handlande.

Begravningen klarades av i stillhet. Det var inte många sörjande i kyrkan. Han hade ingen stor släkt och endast en broder deltog från den sidan. Själv var hon ensam, ingen från hennes anhöriga kom. Av grannar var det fem. När hon stod framför kistan kom tårarna. Hon hade plågats under många år. Hon var fri. Det var glädjetårar som trängde fram.

– Av jord är du kommen, jord skall du åter varda, mässade prästen.

Hon stoppade ner näsduken. Eftertankens kranka blekhet gav sig till känna.

Visst hade hon skuld i den uppkomna situationen. Stig ökade på sitt supande när han fick reda på att hon legat med chefen på firman, där hon var lokalvårdare.

Kanske hon varit för hård. Det var för sent för Stig. Inget gick att ångra. För henne gick livet vidare mot nya mål.

– I gud fadern och den helige andes namn, fortsatte prästen.

Kantorn spelade en avslutningspsalm.

Vid utgången stod prästen. Han tog hennes hand tryckte den hårt.

– Behöver fru Johansson något står församlingens själasörjare till tjänst.

– Nej tack inte i dag, sa Sara. Kanske en annan gång.

Egentligen begrep hon inte vad han menade. På vilket sätt skulle han kunna hjälpa henne. Sist de sågs sa han att hon skulle förlåta.

Tillbaka i stugan, ensam och utmattad. Hon skulle ta det lugnt en tid framöver och försöka glömma allt.

*

I tidningen Land fanns det på sidan med äktenskapsannonser, bönder som sökte sällskap. Efter moget övervägande fastnade Sara för en präktig grisfarmare från södra Dalsland. Hon satte sig ner för att formulera ett brev. Skrivförmågan hade aldrig varit framträdande, men efter mycket tänkande blev det några rader.

”Har läst i tidningen Land att Du vill ha kontakt. Jag är en medelålders änka på 37 år. Bor i Laxarby i Bengtsfors kommun. Jag skickar med ett foto som är taget för fem år sedan. Hoppas få ett svar ifrån dig. Hälsningar Sara Johansson, Skogstorpet 22, 666 96 Bengtsfors.”

Grisbonden Per Gustafsson blev överlycklig över brevet. Han nappade direkt och ville att hon skulle komma på besök. Per var förmögen, hade ärvt sin

gård. Gården var taxerad till fem miljoner kronor och det fanns noll kronor i lån.

Per gick alltid omkring med en tjock plånbok i bakfickan. Han var känd för att skryta om sina tillgångar.

– Nu ska det komma fruntimmer till gården, sa Per till sin anställde Anders.

– Så trevligt, sa Anders. Då får vi något annat att se på än suggorna.

Sara blev imponerad när hon kom till gården. Här skulle hon trivas. I det gamla förhållandet hade det aldrig funnits feta plånböcker.

Per mådde som en prins. Detta var hans första kontakt med det täcka könet. Det där med sexualitet hade inte varit något han ödslat tid på. De enda kontakterna var när galten släpptes fram och suggorna skulle betäckas. Det var det närmaste han kommit i detta avseende.

Sara förstod att det låg på henne att ta initiativet på det erotiska planet. Hon var svältfödd för det var längesen som det begav sig hemma med Stig. Hennes erfarenhet med chefen hade hon i färskt minne.

Det gick en vecka innan det blev av. Sara passade på när Per gjort sig i ordning för kvällen. Han hade badat. Den proceduren var inte daglig. Han hade också varit på ICA och inhandlat rakvatten. Det stank luktvatten lång väg. Hon frågade Per om han ville hjälpa henne av med klänningen. Den var så trång. Per hjälpte till och klänningen åkte av. Det var det första plagg som han någonsin tagit av ett fruntimmer. Hon stod nästan naken framför Per. Trosan tog Sara av sig själv. Pers ögonvitor blev rödfärgade. Det hade tänt till någonstans och plötsligt omfamnade han Sara.

Fortsättningen blev inte någon höjdare. Per hade redan haft utlösning långt innan de nådde sänghalmen.

Dagarna gick.

Sara deltog i arbetet på gården. Till en början fanns det inget att anmärka på, utom när det blev fråga om herdestunder. Pers förmåga att tillfredställa Sara var obefintlig och hennes kärlekstörst var stor. Hon tänkte tillbaka på de möten hon haft med sin gamla chef. Men minnen är minnen och kunde aldrig ersätta behoven.

Hon kunde inte hjälpa att hon började slänga ett öga på gårdens andra mansperson, Anders. Han var en pigg rackare och liksom i flocken på savannen försökte han när inte husbonden var i närheten. Här var det helt andra takter och Sara fick det som hon var ute efter och därmed var alla köttsliga behov tillfredställda.

*

Pers släkt var inte förtjusta över hans nya äventyr. De tyckte att han kunde leva som förut i lugn och ro utan något fruntimmer.

– Har du klarat dig i så många år utan kjoltyg borde det gå bra även i fortsättningen, sa hans yngre bror Kurt.

På det örat lyssnade inte Per.

Sara kände sig snart hemmastadd på gården. Hon föreslog Per att de borde tänka på äktenskap. Det sexuella fick bli en bisak. Det var tryggheten som Sara sökte efter. Sina sexuella behov kunde hon ordna på annat sätt. En präktig bonde med tjock plånbok var inte fy skam. Hennes släkt skulle bli imponerad över hennes val.

Per hade inte någon tanke på äktenskap. De planerna fick Sara slå ur hågen. Per tappade också sugen när han förstod att Anders umgicks med Sara. Det var tidigt en morgon som han kommit till datarummet. På håll hörde han ett våldsamt hojtande. När han kikade in fick han se att de hade en kärleksakt på skrivbordet.

Han tog varningen som han fått av Kurt på allvar. Han ville helt enkelt bli av med henne. Han ångrade annonsen i Land. Hon skulle ut ur huset. Per meddelade henne att hon fick en månad på sig. Per var human och ville avveckla det hela under ordnade former.

Stämningen på gården var urusel. Det var ett kyligt klimat. Vänskapliga ord fanns inte längre. Anders var den ende som kunde trösta Sara.

Saras tillvaro på gården var att likna en anställds, jobb från morgon till sena kvällen. Svinstallarna låg i långa rader, planeringen var minutiös med utfodring och skötsel. Det stora svinstallet, där de betäckta suggorna och de tre galtarna fanns var en rektangulär byggnad. Galtarna var placerade vid en av kortsidorna och suggorna var utplacerade i boxar ute i lokalen. Här fanns det 100 suggor. Galtarna bar kungliga namn; Oskar, Gustav och Erik. Suggorna tilldelades endast ett nummer. Ingen jämställdhet här. Utfodringen skedde automatiskt, varje djur fick sin dagliga dos genom ett programmerat datorprogram.

Sara hade lärt sig utfodringens principer. Det var enkelt. Bara att trycka på en knapp.

I det stora svinstallet var det på kortsidorna uppbyggt en loftgång, man kunde enkelt kontrollera stallets besättning därifrån. Loftgången var sex meter ovanför golvet. En dag när Sara gjorde sin kontrollrunda uppe på loftgången stannade hon till ovanför galten Oskar…

Den kommande veckan var det Saras ansvar att mata svinen. Varje dag programmerade hon givorna. Samtliga svin fick sin dagliga portion utom galten Oskar, han fick ingenting. Vid varje inspektionstur uppe på loftgången passade Sara på att stanna till en stund ovanför Oskar…

Det blev onsdag. Den tredje dagen som hennes ansvar för matningen pågick. Vid hennes tur på loftgången kollade hon Oskar där nere på sex meters avstånd. Han frustade, var hungrig och halvvild. Hon log och vandrade vidare. Hon tänkte på framlidne Sven och på prästens ord, ”Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.”

På fredag var det femte dagen av hennes pass. Svinen fick sina givor, Oskar fick ingenting. Uppifrån loftgången betraktade hon Oskar, i sitt utsvultna tillstånd.

Han var helvild. Hon tänkte i morgon, lördag, ska du få mat igen.

– Per, i morgon måste du följa med mig upp och kolla staketet på den norra loftgången, sa Sara. Det är ostadigt.

– Vi tar det klockan 08.00, sa Per.

*

Den natten sov Sara bara några timmar. Hon hade fått tillbaka samma känsla som från den sista tiden med Sven. Då var hon deprimerad över hans spritkonsumtion. Det var något annat som drev henne den här gången. Hon kände sig misslyckad, hon hade stora planer när hon kom till gården. Allt låg nu i kras. Snart skulle hon kastas ut ur huset. Vad skulle det bli av henne?

Anders var ledig över helgen. Han skulle vara tillbaka i jobb på måndag. Då var det han som återigen ansvarade för matningen av svinen.

Lördag morgon, klockan 07.00 var Sara i datarummet. Svinen fick sin

dagsportion.

– Hej, sa Per när han kom. Ska vi inte ta med några verktyg dit upp.

– Vi ska bara inspektera, svarade Sara.

Hon tar lugnt en sista blick på skärmen.

– Nu går vi, sa Sara.

På vägen upp till loftgången tog Sara med sig en sopkvast. På sopkvastens skaft hade hon monterat en lång spik. När de kom upp hör Per att galten Oskar var helvild.

– Vad har det tagit åt Oskar, säger Per och småspringer fram på loftgången.

– Han är nog hungrig, svarade Sara när de var framme.

– Han har ingen mat! utbrast Per.

I samma ögonblick stack Sara spiken i Per.

– Är du galen, skriker Per

Han fick tag i hennes arm och drog till. Hon föll mot räcket som gav vika. Sara var på väg ner till Oskar.

Per snubblade till och föll. Han fastnade med foten i det trasiga räcket och satt som i ett skruvstäd. Benet gick av. Han hängde helt hjälplös. Per ropade på hjälp. Suggorna såg på sin husbonde, de kände igen hans röst. Per fick bara grymtningar till svar.

Under honom kalasade Oskar på Sara.

Sara slog hårt i golvet. Omtöcknad hade hon inte en chans mot den utsvultna galten som omedelbart överföll henne. Hans första bett träffade hennes hals och blodet från pulsådern sprutade över galten Oskars box. Inte ett ljud hördes från Sara.

*

På måndag morgon anländer Anders klockan 06.00 till gården. Det är ovanligt tyst. Det lyser i svinstallarna. Han går dit och byter om till arbetskläder.

När han kom till datarummet ser han att det inte har varit någon där och programmerat på söndagen. Där finns också registrerat att Oskar inte fått foder på hela veckan. Han hör svinen skrika och går upp till loftgången. Öppnar dörren och ser räcket. Han blir paralyserad.

Vad har hänt?

Först ser han Per som hänger i ett ben helt stilla. Nere hos Oskar ser han klädtrasor och några ben sticka fram.

Han slår 112.

Hela gårdsplanet badar i blåljus. Polis, ambulanser och brandkåren är där. Hur ska man komma åt de skadade? Beslut fattas att Oskar först ska avlivas. Ett välriktat skott med en älgstudsare förpassar Oskar till de sälla jaktmarkerna. Det blir räddningstjänstens arbete att städa upp i Oskars box. Resterna efter Sara, för man anar att det är hon, är mest ben, köttet är avgnagt.

Kommissarie Erik Dalberg kommer in i det enorma svinstallet. Lukten och ljudet från 100 suggors förnöjda grymtande gör honom vimmelkantig. Han har aldrig tidigare uppehållit sig i en liknande miljö.

Den information som han fått tyder på att en arbetsolycka har inträffat. Ägaren och en anställd är de förolyckade.

Han betraktar de två kropparna. En som hänger i ett ben fyra meter uppe vid loftgången och de avgnagda benen inne hos den döda galten.

Han har fått information om ägaren till de avgnagda benen är Sara Svensson. Han drar sig till minnes en händelse för tre år sedan där hennes framlidne make hade hängt sig. Nu hade även hon avlidit i en tragisk händelse.

Dalberg hade svårt med den skarpa lukten och var tvungen att dra sig tillbaka in på gårdens kontor.

– Vad tror du har hänt? frågade Dalberg assistent Solveig Andersson.

– Ett märkligt sammanträffande med Sara Svensson i huvudrollen.

– Jo, visst är det så, sa Dalberg. Vi ska nu först förhöra Anders Gustavsson, han som fann de två.

– Lundström har redan gjort det, sa Solveig. Han är snabb som en vessla och vill säkert bli hågkommen vid nästa löneförhandling

– Vad kom han fram till?

– Hela förhöret finns här på Laptoppen, sa Solveig. Vi kan läsa och lyssna samtidigt.

– Sätt igång apparaten.

”Förhör med Anders Gustavsson. Närvarande polisassistent Fredrik Lundström.

Tisdagen 12 november kl. 10.00.”

FL: Det var du som fann de två?

AG: Ja, jag skulle börja jobba. Det var min vecka.

FL: Kan du berätta om livet på gården. Om du upplevt något utöver det vanliga.

AG: Efter att Sara Svensson kom hit har många rutiner ändrats. Först var hon Pers sambo för att sedan flytta ut i eget rum. Det skedde efter någon månad.

FL: Vet du varför samboförhållandet tog slut?

AG: Det var efter att hon hade förfört mig. Hon var inte nöjd med Pers sängkonster. Han kunde inte tillfredställa henne. Han kom på oss vid ett par tillfällen när vi hade samlag. Jag tror att han helst ville att hon skulle flytta bort från gården. Jo, han var bestämd på den punkten, hon skulle ut. Fast det blev bara till gästrummet.

FL: Har du gjort några iakttagelser efter att du kom på morgonen?

AG: Det var konstigt att vårt bästa avelsvin Oskar inte fått någon mat på hela veckan. Det var Sara som hade ansvaret för utfodringen. Det måste vara hon som programmerade bort Oskar.

FL: Märks det tydligt om det är något fel på programmeringen?

AG: Det lyser omedelbart en röd lampa. Oskars lampa var maskerad med en tejp.

FL: Är det något mer av betydelse som du vill framföra?

AG: Jag kollade uppe på räcket, det som brast. Det såg ut som färska filspån.

FL: Tack. Förhöret avslutas kl. 10.17.

– Vad tror du om detta? frågade Dalberg

– Oskar var utsvulten, sa Solveig. Om Sara hade ansvaret, vad kunde då vara hennes plan? Var det fel person som blev uppäten?

De avbröts av en tekniker som kom in med kvasten där spiken var monterad.

– Den fann vi uppe vid räcket, sa mannen. Räcket var till hälften genomsågat. Det är nyligen gjort. Vi har hittat en bågfil i Saras skåp på kontoret. Den ska analyseras.

– Vi får avvakta obduktionen av Per, sa Dalberg. I Saras kvarlevor kan man knappast hitta något av värde.

Efter fyra dagar kom beskedet att Per hade avlidit av utmattning. I sin hängande ställning levde han i cirka tre timmar. Per hade stuckits med ett vasst föremål i höjd med vänster bröstvårta. Analysen gav vid handen att det var spiken på kvasten som förorsakat skadan. Det visade sig också att bågfilsbladet i Saras skåp bar spår efter räckets spån.

Åklagare Sven Månsson kom in på rummet.

– Har vi hittat något matnyttigt? frågade Månsson.

– Jag tycker att vi har fått en ganska bra bild av vad som hänt, sa Dalberg. Det finns en räcka av omständigheter som pekar mot Sara. Hon hade ett motiv; han ville ha bort henne. Hon ansvarade för fodergivorna. I hennes skåp hittades bågfilen som använts på räcket. Spiken på kvasten var hennes verk. Per kunde inte stuckit sig själv.

– Bra jobbat, sa Månsson. Vet vi något om vad som hände där uppe på loftgången?

– Nej, vi kan bara gissa, sa Dalberg. Vi vet att Sara blev uppäten av en utsvulten gris.

– Grisen åt upp fel person, sa Solveig. Logiken säger oss detta, annars är vår slutsats fel.

– Vi kan betrakta fallet som uppklarat, sa Månsson.

– Ett triangeldrama, sa Dalberg som också hade Saras man, Stig Johanssons

”självmord” i färskt minne. Vi har bara offer. Ingen kan åtalas…

 

© Ingvar Karlsson 2019

Kontakt

Ingvar.Karlsson@centerpartiet.se