Semestermorden

Fredrik Larssons vandrarhem låg vid Lelångens strand längst ut på udden vid infarten till Gustavsfors. Ett lite samhälle på gränsen mellan Dalsland och Värmland. Här hade tiden stått stilla de senaste åren. Annat var det förr när det fanns både järn- och pappersbruk på orten. I dag är det en turistisk stödjepunkt med en affär, samt några små turistföretag. Där finns också ett litet båtvarv.

Här i Gustavsfors hade Fredrik varit verksam under det senaste årtiondet Han hyrde ut rum och kanoter. Han var också skeppare på kyrkbåten. Den fraktade församlingsmedlemmar över sjön till kyrkan i Torrskog.

Fredrik Larsson hade en del krämpor efter att ha varit FN-soldat, haltade lätt på vänster ben och skelade på höger öga. Det gick till och med rykte om att han varit legosoldat och hade många liv på sitt samvete. Han var inflyttad och kommen från Göteborg. Till sin hjälp hade han Signe Baron. Enligt grannarna var hon användbar till alla Fredriks behov. Hon var överviktig och ingen skönhet. Fredrik hade sagt att hon fick se ut som själva fan bara hon gjorde som han sa.

Vi var inne i maj månad och turisterna hade börjat strömma till. Larsson hade bråda dagar. På vandrarhemmet bodde fem metalletare från Boliden de var ute för att kartlägga eventuella fyndigheter. De kom sporadiskt till vandrarhemmet för de hade också ett boende nära den plats de undersökte.

Signe stod och kikade i fönstret när en stor bil med holländska skyltar körde in på parkeringen.

– Holländarna kommer, ropade Signe. De har en Land Rover.

– Har du rummen klara? frågade Fredrik.

– Allt är fixat och klart. Du kan skriva in dem.

Holländarna hade tingat rummen för två månader sedan för endast en natt. De skulle med kanot utforska sjösystemet under sex dagar. Vid återkomsten skulle de bo ytterligare en natt innan de drog söderut.

Holländarna var trötta efter den långa resan som gått nonstop från Amsterdam. De kröp ner i sina sängar direkt efter en stärkande middag som Signe tillagat.

Signe och Fredrik hade gemensam sängkammare. Efter att sängläge intagits förekom mest samtal om dagen som varit. Fredrik hade prostataproblem därför var det inte vanligt med någon älskog nu för tiden. Han tyckte att det fick räcka med det som varit. Signe fann sig i detta hon hade sitt på det torra med mat och husrum. Det där andra var för gammalt.

– Tycker du inte att de nya gästerna är udda, sa Signe.

– Jovisst är det så, sa Fredrik.

– God natt och sov gott, sa Signe.

Fredrik hade redan somnat. Signe låg vaken en stund till och tänkte på gästerna som sov i våningen under.

Efter frukosten överfördes packningen från bilen till kanoterna. De hyrde fyra kanoter.

Fredrik var fundersam över att inte någon av de fem hade kanotvana. De ville få en genomgång av paddlandet innan avfärd. Fredrik satte sig i en kanot och visade hur man effektivast driver kanoten framåt. Han tänkte att de otränade männen skulle få en enorm träningsvärk efter sin första dag på sjön.

De betedde sig inte som vanliga turister och deras färdplan var mystisk de skulle vidare in i sjön Foxen som gränsar till Norge.

Signe och Fredrik vinkade av holländarna när de startade sin färd ut på öppet vatten. De var nybörjare och kanoterna vinglade betänkligt.

Första dagen paddlade de till Lennartfors i norra ändan på sjön Lelång. De slog upp sina tält och somnade stela och uttröttade. När det dagades upptäckte gänget att en medlem var borta och även en kanot.

 

*

 

Med bussen åkte jag till Bengtsfors från Göteborg med packning och cykel. Mitt journalistjobb på tidningen Nya Tider i Göteborg fick ligga i träda. Det skulle bli skönt att slippa jäktet i storstaden under fjorton dagars semester i Dalsland.

Övertiden tar på krafterna och ledigheten kom lägligt. Jobbet på sportredaktionen kan vara påfrestande ibland. I Göteborg finns tre allsvenska lag och alla ska ha sin uppmärksamhet, annars blir det klagomål. För en månad sedan hamnade jag mitt i ett gäng med huliganer och fick betalt med blåmärken. Det är inte bara krigskorrespondenser som lever farligt.

Under bussturen satt jag och fantiserade om skön avkoppling i skog och mark. Alla sår, både yttre och inre, skulle få tid att läka. Jag skulle återvända till jobbet som en ny människa.

Efter fyra timmas färd stannade bussen i Bengtsfors. Då hade jag varit med om ett bussbyte i Vänersborg och en massa stopp vid hållplatser.

Att kliva av bussen var en befrielse. Det var skönt att sträcka på benen. Visst är det bekvämt att åka buss bara det inte är för långa sträckor.

När cykeln kom ut ur bagageutrymmet visade det sig att framdäcket var tomt. Som tur var hade jag akutväskan med och problemet blev snabbt åtgärdat. Cykeln hade jag köpt i Bengtsfors för 30 år sedan. Under den närmaste tiden kommer den att rulla fram på gamla beprövade vägar.

När jag trampade förbi tidningskiosken var det braskande rubriker på lokatidningens löpsedel, Kvinna hittad död på ö. Jag var tvungen att köpa bladet. På ön Dalholmen i sjön Lelång hade en kvinna hittats död. Dödsorsaken var inte fastställd än. Obduktionen skulle vara klar nästa vecka.

På den ön hade jag tältat en gång för många år sedan. Ön låg tre kilometer fågelvägen från den plats som jag skulle bo på.

Maj månad och knoppningen var i full gång. Jag kände mig som en flyttfågel när jag trampade vidare. Jag passerade mitt barndomshem. Där bodde andra människor i dag. Det kändes vemodigt. Livet har en utstakad väg, ingen vet vart färden slutar. Man kan trösta sig med att återvända till hembygden och tänka tillbaka på tider som varit. Det var tre år sedan jag var här sist. Min avsikt var att uppdatera det som hänt i trakten samtidigt med avkopplingen.

 

**

 

– Du får ta telefonen, sa Signe. Det är någon som pratar engelska.

– Ja, hallå, det är Fredrik.

Det var en av holländarna som ringde. En av gängets medlemmar hade försvunnit under natten. Hans namn var Dick van Daam. Om han kommer tillbaka till vandrarhemmet ville de att Fredrik skulle ringa. Han fick även numret på kanoten. Nummer sju. Han rev sig i skägget. Varför skulle jag ringa och inte van Daam? Om han kom hit? Märkliga figurer tänkte han. Hade de blivit ovänner eller var det något annat skumt? Hans första tanke om att de var mystiska förstärktes.

Fredrik hade miltals med vatten att spana på och ute på kanten av den stora bryggan fanns det en tubkikare.

Klockan två fick han se en ensam kanot i kikare. Det var holländaren som sakta men säkert styrde kanoten söderut. Han hade inte tänkt sig att styra in mot vandrarhemmet. Färden gick rakt fram.

När Fredrik Larsson fick syn på holländaren tog nyfikenheten över. Varför hade han dragit ifrån de andra och varför hade de ringt och beklagat sig? Fanns det något värdefullt i lasten? Han följde noga färden, bakom kikaren, i en halvtimma.

Fredrik beslutade sig för en tur med kyrkbåten. Det var ingen brådska kanoten flyttade sig långsamt söderut och hans kyrkbåt kunde komma upp i tjugo knop.

Först en kopp fika med Signe sedan skulle han dra.

– Var försiktig, sa Signe. De kanske är riktiga bovar.

– Jag har livförsäkringen med mig, sa Fredrik. Och klappade sig på rockfickan.

Fredrik stod vid rodret på kyrkbåten när den stävade söderut. På avstånd såg han holländaren. Han gjorde en extrasväng runt Dalholmarna, två öar, för att inte komma för nära. Här på den norra ön hade några kanotister hittat en död kvinna för någon vecka sedan. Hur hon dött var inte klarlagt än.

Holländaren styrde in mot land. Han drog upp kanoten, satte på stödhjulen och försvann ur synhåll.

Fredrik var väl förtegen med terrängen. Här hade han jagat älg många gånger.

Han lade till i Svartvik en vik längre söderut.

Klockan var sju på kvällen. Det var bara en smal bergskam som skilde honom från holländaren. Som gammal jägare visste han vart villebrådet skulle dyka upp. Det tog trekvart att nå fram till Björnmyren. Myren hade fått sitt namn efter att den sista björnen i trakten skjutits någon gång på 1800-talet. I myrens södra ände fanns en dammbyggnad där en driftig man, Erling Jansson, anlade ett sågverk på 1920-talet. Allt som var kvar efter den epoken var dammen och några plåtbitar. Platsen hade fått namnet ”Sågen”.

Här lade sig Fredrik Larsson på pass. Han skulle ta reda på vad som fanns i kanoten.

 

***

 

Två kilometer kvar till torpet. Jag hade kommit in i storskogen och stigen hade tagit över. Det var besvärligt att cykla för det var gropigt och stigarna sönderkörda av motorfordon.

Jag passerade förbi Tjäretjärnet där hade jag fiskat många gånger. Min första abborre hade jag fått på kroken en sommar med pappa då jag var fem år. Tjärnet var delvis igenväxt med nate och näckrosor.

En kilometer till runt tjärnet och jag var framme vid torpet Nordkärr. Den timrade stugan låg idylliskt vid tjärnet med berg och skog runt omkring. Det var här som jag skulle ha mitt natthärbärge. Stugan hade sin grund från början av 1800-talet och var förfallen. Taket buktade in. Träfodringen sprucken och gles.

En grävlingfamilj bodde under golvet. Kaprifolen hade slingrat sig runt halva stugan och hängde ner som en brudslöja framför dörren. Taket var gistet och murstocken sprucken.

Jag hade bott här för tre år sedan och var därför beredd på att standarden inte hade höjts. Bonden som ägde torpet, sa när jag ringde att det inte gick att elda i spisen. Varma kläder och spritköket fick klara av den detaljen i stället.

Utsikten mot tjärnet var bedårande.

Klockan hade hunnit bli fem. Nyckeln låg på angiven plats. Den behövdes inte. Låset var trasigt. Komforten i stugan var inte hög; en säng, ett bord och en stol var hela möblemanget.

Priset var därefter. Jag fick bo gratis. Med ett skratt sa bonden att grävlingarna hade behov av sällskap. Och det stämde bra för jag hörde deras rörelser under golvet. Samtidigt hörde jag motorbuller.

En fyrhjuling körde förbi med full gas.

Varför sprida en massa odör när man ska ut i naturen? Det blir djupa spår i stigarna, som i sin tur gör det problematiskt för vandrare. Vilda djur blir stressade.

Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt och njuta av livet under min ledighet. Miljöproblem och andra världsliga ting fick stå tillbaka.

Jag stod på trappan och såg ut över tjärnet. Änderna språkade i vassen. En trolsk dimma sänkte sig över vattnet. I skymningen dansade älvorna nere på ängen. Ett lyriskt porlande i bäcken som strök förbi alldeles utanför torpet. Jag drömde mig bort …

Ett skott ekade mellan bergen. Knallen kom i riktning norr om torpet.

Jag hoppade till av ljudet. Nyss drömde jag mig bort från det jordiska för att vakna till ett skott.

Jag kom att tänka på lokaltidningens rubrik om den döda kvinnan. Det kändes kusligt. Min första natt i det olåsta torpet kunde ha fått en bättre start.

Jag tände min medhavda lampa köpt i USA. Den kunde lysa i 36 timmar på en laddning. I lampans sken bildades spöklika skuggor på de spruckna väggarna. Det förbättrade inte stämningen.

Jag släckte snabbt lampan. Rullade ut sovsäcken och kröp ner. Det var svårt att somna. Skottet och den döda kvinnan fanns kvar i skallen.

 

****

 

Efter en halvtimma hörde Fredrik att det kom någon på stigen norrifrån. Det var holländaren som kom kånkande på kanoten. När han var inom synhåll stegade Fredrik fram från sitt gömställe. Holländaren hajade till, inte hade han förväntat sig att få se honom på detta ställe. Här skulle han möta en helt annan person om en timma. Platsen var utmärkt på kartan som han hade i sin ficka.

– Hej, sa Fredrik. Jag har blivit kontaktad av dina vänner som vill ha en förklaring till att du lämnade dem?

– Jag tröttnade på sällskapet och drog.

– Dina vänner ville att jag skulle kolla lasten i kanoten.

– Det tror jag inte. Du har ingenting med min utrustning att göra.

Fredrik gick fram till kanoten och börjar slita i packningen. Holländaren blir då ursinnig och säger till Fredrik att sluta. Holländaren har en kraftig vandringsstav i högerhanden han klipper till Fredrik och träffar höger öra. Fredrik rusar fram och fäller holländaren till marken. Holländaren tar ett strypgrepp på Fredrik. Luften börjar tryta för Fredrik. De rullar runt några varv på stigen. Fredrik är i underläge. Han trevar efter fickan och får tag i pistolen. Walther 7.65. Pistolen var en trofé från hans tid på Balkan. Han vrider upp vapnet trycker av och träffar holländaren mitt i pannan.

Blodet sprutade över Fredrik. Han gör sig fri och reser sig mödosamt upp. Helt utmattad sätter han sig ned och vilar. Han letar igenom kanoten och finner en säck med ett paket. Här har vi lösningen det är knark, muttrar Fredrik.

Kanoten gömde han bak några buskar. Holländaren ligger kvar vid kanten av stigen. Han tvättar av sig blodet i den intilliggande bäcken. Från örat blöder det fortfarande och han tar av sig underskjortan och virar runt huvudet. Han ser ut en indier i sin turban.

Med säcken på ryggen försvinner Fredrik samma väg som han kom. Efter en mödosam vandring är han framme vid kyrkbåten. Han satte sig tillrätta i kajutan och tänkte på vad han gjort.

Hur skulle detta sluta? Han hade tagit livet av en människa. Det var aldrig tanken när han såg holländaren i tubkikaren.

Om det var knark i paketet? Vad skulle han då göra? Han hade aldrig tidigare sysslat med den varan. Han kände en hälare i Göteborg. Där kunde han fråga om hjälp.

Kyrkbåten stävade mot hemmahamn och vandrarhemmet. Fredrik funderade på om han skulle öppna sitt samvete för Signe. Det skulle vara lättare att bära bördan om det var två som bar. Nej, först skulle det få gå några dagar.

Säcken med knarket gömde han längst in i kajutan. Han slog av motorn och surrade fast kyrkbåten vid bryggan. De blodiga kläderna stack han in i badtunnas kamin.

På söndag var det avgång till kyrkan på andra sidan sjön. Han funderade på om han trots sin hednatro ändå skulle göra ett besök i kyrkan på söndag.

 

*****

 

Tranornas trumpetande väckte mig. Jag gnuggade sömnen ur ögonen redan klockan sex. Öppnade dörren för att släppa in vårluften. På tjärnet var det full fart, änderna dominerade i antal, även ett lompar och fyra tranor.

Efter att ha njutit av det goda en stund, tillbaka till sovsäcken igen.

Nästa gång jag öppnade dörren var klockan elva. Gårdagens resa hade tagit ut sin rätt.

Familjen grävling hade väckt mig en gång under natten när de gjorde upp i en tvistefråga. Det får jag leva med. Familjen var här före mig. Ingen idé att klaga.

En måltid bestående av burkmat. Därefter på med kläder och stövlar för en runda i skog och mark.

Färden ledde mig åt nordväst mot gården Dalen. Från gården som ligger högt kan man se utöver sjön Lelång. Man ser tydligt ön Dalholmen på ungefär två kilometers avstånd där den döda kvinnan hittades.

På gården bor gamla bekanta. Frun i huset, Svea, bjöd på kaffe med dopp. Hon hade inte förändrats mycket på tre år, kanske fler rynkor. Svea var ingen ungdom längre. Med sina 88 år på nacken var hon näst äldst i byn. Sveas lagvigde, Anton hörde illa. Han satt och nickade för det mesta. Vi fick ropa högt för att han skulle uppfatta några ord. Det var omöjligt att föra ett samtal om hans stora intresse älgjakten.

Medan min mobil laddades gick Svea och jag igenom de senaste händelserna i trakten.

– Vi kan se ön härifrån där man fann kvinnan, sa jag

– Ja, det är förskräckligt, sa Svea. Det är turister som är ute och paddlar. Man får vara försiktig. Det är inte som förr.

– Många gamla kan råka illa ut. Menar du det, Svea?

– Folk dör och noll i födslar, sa Svea. Det blir bara tomma hus.

– Den utvecklingen har pågått i många år nu, fyllde jag i med.

– Tänk på 40-talet när jag var ung, sa Svea. Då fanns det ungar i varenda stuga.

Svea började räkna upp vad de hette en efter en. Till slut hade hon kommit upp i tjugofem stycken som gått i byskolan. Skolan var borta sedan många år. Numera fanns det ett barn i byn. Det hämtades med skoltaxin.

– Och det fanns kor och hästar på varje gård, fortsatte Svea. I dag kan vi inte hitta en ko på flera mils avstånd.

– Tiderna förändras, sa jag.

– Inte ska du bo i det där gamla rucklet vid tjärnet, sa Svea. Du kan bo här i vår lillstuga.

– Nej tack. Kanske en annan gång. Jag har tänkt leva vildmarksliv dessa dagar.

Jag tackade för en trevlig pratstund och tog hand om mobilen.

Klockan hade blivit mycket. Jag fick lägga på ett kol för att komma fram till torpet före mörkrets inbrott. Det fick bli en genväg över skogen.

 

******

 

Vilken härlig tillvaro att få vandra på min barndoms stigar denna vackra vårkväll. Jag kände terrängen till hundra procent. Otaliga var de strövtåg som jag gjort på stigarna under mina tjugo år i byn. Fåglarna kvittrade fortfarande och nyss kom det ett rådjur springande.

Det var inte långt kvar till torpet när jag blev omkörd av en fyrhjuling. Det var samma fordon som jag såg i går kväll. Föraren verkade knepig. Normalt är att heja på en person som man träffar på ute i skogen. Han visade inte en min om att han observerade mig vid stigkanten. Han stirrade rak fram.

Jag kom till en stigkorsning. Rakt fram gick uppför mot berget Rödfjäll. Höger till mitt torp.

I en krök gick jag på en person. Han låg vid kanten av stigen. Han låg på magen med huvudet åt sidan. En intorkad blodpöl fanns i anslutning till huvudet. I pannan var det en skada. Ett runt öppet sår. Det var därifrån som blodet kommit.

Herregud! Var han skjuten!

Av kläderna att döma var det en turist. Korta byxor, sportskor och kortärmad skjorta.

Det verkade inte klokt. Jag petade till honom med foten. Han var stel.

Jag kollade mig hastigt runt. Vart tog fyrhjulingen vägen? Den hade kört åt det här hållet.

Tystnaden var kuslig. Jag fick ståpäls.

I går kväll hördes ett skott i den här riktningen. Tänk om en mördare smög omkring i buskarna?

Vad skulle jag ta mig till?

Med hjärtat bultande i halsgropen fick jag fram mobilen och slog 112.

– Ange platsen exakt, svarade damen på larmcentralen.

– Det är vid en stigkrök tvåhundra meter norr om torpet Nordkärr, sa jag. Torpet ligger i norra ändan av Tjäretjärnet.

– Vänta vid torpet. Polis och ambulans kommer, sa damen.

Jag satte mig ner benen bar mig inte.

Efter en stund smög jag iväg efter stigen. Strax var jag hemma i torpet, med min olåsta dörr.

Jag satte mig på stugans enda stol och tänkte på skottet som hördes i går kväll. Mötte mannen sin baneman då? Hur kunde fyrhjulingen köra på stigen utan att upptäcka mannen?

Min semester fick ingen bra början

Polisen tog god tid på sig. Efter en timme närmade sig blåljusen. Den här vägen! Jag sprang före utefter stigen och stannade i kröken.

Den döde låg inte kvar.

– Här låg mannen, sa jag.

– Jaha, sa en barsk polis. Var har vi liket då?

I lampornas sken såg vi tydligt blodfläcken. Det var en mörk gegga som tonade av i svart.

Gräset vid stigens kant var nedpressat och man kunde se konturerna av en människa.

– Märkligt, sa polisen. Så mycket blod. Du skulle ha fotat mannen med mobilen. Jag svarade inte. Visst kände jag mig ganska dum just då.

Platsen spärrades av.

– Vi får avvakta morgondagen, sa polisen. När det ljusnat.

Efter ett dygn i torpet så inträffar detta ohyggliga. Jag som hade tänkt mig en lugn tillvaro. Vilken hemsk start på semestern.

Klockan hade sprungit i väg och det var hög tid för sängen. Försökte somna. Det var svårt. Blodet och den försvunna kroppen kom tillbaka hela tiden.

Det var endast några hundra meter dit bort härifrån torpet. Visst var det kusligt.

Vem var det som hade kört fyrhjulingen? Kunde det varit någon som smög efter mig. Var det någon här utanför torpet. Tänk om det var mördaren. Och dörrlåset var sönder.

 

*******

 

Nu hördes hundskall. Klockan var åtta och poliserna var i full gång. Idag skulle det klarläggas vad som hade hänt.

Det knackade på dörren och en polis steg in i torpet.

– God morgon, sa polisen. Vi ska göra några anteckningar om det inträffade. Vad heter du?

– Per Svensson.

– I går kväll fann du kroppen. Kan du beskriva hur den såg ut, klädsel och andra iakttagelser.

– Han såg ut som en turist, korta byxor, sportskor och skjorta.

– Skottet som du hörde kvällen före, vilken tid var det.

– Det var strax före jag skulle lägga mig. Kl. 21.00.

– Har du sett något som kan verka mystiskt.

– Två gånger har jag sett en fyrhjuling. Det verkar vara samma fordon båda gångerna.

– Vilket märke på fordonet?

– Nej det har jag ingen uppfattning om.

– Tack, vi återkommer.

Hundarna hade följt ett spår men det slutade vid tjärnet.

– Vi upptäckte några smala hjulspår som vi inte blir kloka på vad de kommer ifrån, sa polismannen.

– Spåren verkar komma från en moped, sa en tekniker.

Terrängen kammades igenom. Ingenting hittades.

Mystiken tätnade, skulle jag stanna kvar efter vad jag upplevt det sista dygnet? Efter moget övervägande, blev beslutet att stanna kvar.

Det var en tidig semester som skulle vara i 14 dagar. Ingen skulle få skrämma iväg mig till Göteborg igen.

Nyfikenheten växte hos mig. Vad hade hänt med kroppen? Skulle jag göra egna efterforskningar. Det hade gått snabbt att återhämta sig från chocken när jag fann kroppen.

Stövlarna åkte fram och sedan packade jag ryggsäcken. Mat för hela dagen skulle med. Jag tog stigen österut mot gården Liane. Två kilometer uppför berget. Här hade ingen bott under de senaste 40 åren och förfallet hade satt sin prägel på byggnaderna.

Även i dessa marker var jag välkänd. Uppe på höjden var det fina bärmarker och här hade jag plockat åtskilliga liter lingon.

När jag kom fram så kändes en svag röklukt. Vem hade eldat? Jag var femtio meter från stugan. Buskarna hade växt upp och skymde delar av stugan.

Ladugården och hönshuset hade sett sina bästa dagar. Boningshuset hade skavanker både här och där.

Plötsligt öppnades dörren ut kommer en svartmuskig man. Han är så lång att han måste böja sig framåt för att komma ut. Han kom gående rakt emot mig. Han såg mig inte för buskar och helt plötsligt vek han av in i vedboden. Stugan var bebodd.

Av vem?

Jag gav mig inte till känna. Känslan sa mig, var försiktig.

Jag vek av norrut mot Dammtjärnet och berget Rödfjäll. Ännu längre bort låg Vägtjärnet. Det var en eländig terräng, stenar, snår och sönderkörda stigar.

Efter en halvtimmas vandring var jag inte långt ifrån Skarsdalen, en dalgång som går ner mot sjön Lelång. Här fanns det rester från tidig stenålder. En grund grotta som man kunde övernatta i om man inte hade krav på bättre nattläger.

Pilgrimsfalken hade sitt bo här. Korparna, Dalslands landskapsdjur, trivdes också här uppe i bergssluttningarna.

När jag stod högst uppe på berget hördes röster. Hastigt dök jag ner bakom några stenblock. Vad kunde det hela röra sig om? Plötsligt kom det två män som bar på var sin säck. De samspråkade livligt och det hördes att de var förgrymmade över något. Jag satt helt stilla tills de lämnat mitt synfält. Med snabba steg var jag på väg ner från berget.

Jag drog mig till minnes att det gått ett rykte om att det varit nattliga överflygningar. Planen kom från Norge hade Elof Svensson sagt. Elof var en gammal svenskamerikan som varit med vid invasionen av Normandie 1944. Han kunde sin sak, han var erfaren, ålderman i bygden med sina 97 år.

Det kanske pågick smuggeltrafik. Av vad? Narkotika?

Tillbaka i torpet funderade jag över nästa drag. Nu hade mitt mod ökat ytterligare. Skulle jag kolla lite till.

Hjälpa polisen.

På nyheterna hörde jag om den försvunna kroppen. Polisen hade inte kommit längre och inget försvinnande var anmält. Besked hade också kommit att det var människoblod som fanns på stigen.

Om det var en smugglarliga som höll till i trakten så kunde det vara någon ligamedlem som råkat illa ut.

Tänk om blodet tillhörde en maffios?

Återigen en natt i torpet med den olåsta dörren. Somnade in efter att ha funderat ut vad jag skulle göra under morgondagen.

 

********

 

Jag vaknade till en vacker dag. Solen var redan uppe över grantopparna. Min frukost var spartansk, fil och skorpor. Toaletten gjorde jag i bäcken utanför. Rinnande vatten endast tre meter från torpet.

I dag hade jag planerat att undersöka en skogsbilväg som ledde fram mot gården Liane. Den låg ett par kilometer söderut. När jag tjugo minuter senare nådde fram till vändplatsen upptäckte jag hjulspår in i skogen. Bakom granar stod en bil av märket Toyota. Den bar polska nummerskyltar. Det var säkerligen stora bovar som jag sett under gårdagen uppe på berget. En internationell liga?

Tillbaka i torpet igen funderade jag på nästa drag. Skulle jag ringa polisen en gång till eller göra egna efterforskningar?

Jag valde det sista.

Var hade kroppen tagit vägen? Spåren ledde till tjärnet, troligen fanns kroppen där. Sedan tidigare kände jag till att det fanns en vattenfylld eka några hundra meter bort på den västra kanten av tjärnet. På väg dit hoppade jag till när en bäver plaskade till.

Mina nerver var på helspänn. Det var nyfikenheten som drev mig vidare.

Framme vid den vattenfyllda ekan tog det mig en halvtimma att komma ut på tjärnet. En spricka i fören medförde att vattnet sakta sipprade in. En rostig maskburk fick tjäna som öskar. Ekans ålder var hög. Jag kom ihåg att vi använde den för 30 år sedan och redan då var den ålderdomlig. Den flöt fortfarande och det var huvudsaken.

Att ro runt tjärnet och utforska alla vikar skulle ta ett par timmar. Jag hade tur. Redan efter fem minuter fick jag se liket, det flöt på rygg i en vassrugg. Det var samma person som jag sett på stigen. Samma kläder, en sko var borta. Hålet i pannan syntes tydligt. Blodet var borta. Det hade tvättats bort av vistelsen i tjärnet.

Märkligt att inte polisen kammat av tjärnet och gjort upptäckten. Här i glesbygden fanns det inga poliser kvar, de hade förflyttats till Trestadsområdet. De saknade helt lokalkännedom.

En signal till 112.

– Jag har hittat liket. Det flyter ute i tjärnet.

Återigen fick jag lämna namn och adress. Polisen kom efter två timmar. Bättre utrustade den här gången.

Det var självaste Brynte Olsson, chef för den ambulerande ”Dalslandsgruppen.” Han tittade grötmyndigt på mig och ville ha en fullständig redogörelse.

När de bärgat kroppen konstaterade en läkare att mannen var skjuten rakt i skallen. Kulan satt troligen kvar inne i huvudet.

– Ser ut som en avrättning, sa Olsson.

– Vi får avvakta obduktionen, sa läkaren.

Det fanns en vattendränkt karta i hans byxficka och där kunde man se att platsen där blodet fanns på stigen var utmärkt med ett kryss. Vem hade satt krysset? Det borde vara någon som kände till trakten.

Jag tänkte för mig själv, han kommer från Polen. Jag sa inte ett ord om mina upptäckter. De behöll jag för mig själv.

 

*********

 

 

Tillbaka i stugan kollade jag lokalradion på iPhone och nu var det en fyllig rapport om likfyndet. Brynte Olsson intervjuades. Han trodde att det skulle bli ett svårt fall.

Både namn på offret och motiv saknades. Men det fanns gott om tavelförsäljare och liknande löst folk som kom i samband med våren och värmen.

Det hade också varit ett inbrott på en gård i Lund Norra, bara några kilometer från brottsplatsen.

Mitt matförråd var alltför litet och behövde förstärkning. En cykeltur till tätorten och affären var nödvändig. Det var tre kilometers dit. Uppehållsväder och sol. En härlig dag med andra ord.

Jag parkerade min cykel utanför ICA. Vad fick jag se på parkeringen om inte den polska Toyotan.

Viken överraskning. Jag måste kolla vilka det var som använde bilen. Diskret placerade jag mig innanför dörren.

Efter några minuter kom tre personer fram till bilen. Det var samma personer som jag tidigare sett uppe på berget. De närmade sig entrén. Jag höll andan. Nu var de inne och alla talade svenska även den svartmuskige. Mystiken tätnade vad kunde det hela röra sig om?

På hemvägen till stugan passerade jag skogsbilvägen till Liane. Jag kunde även ta den vägen för att komma till torpet. Cykla gick bra ända fram till vändplanen, därefter fick jag använda fötterna. Vid vändplanen skymtades Toyotan bakom granarna. De tre hade återvänt efter besöket i tätorten.

Snart var jag åter i torpet och tur var det för regnet var på gång.

Klockan närmade sig sjutton, det var hög tid för att planera fortsättningen av dagen och kvällen. En liten tupplur till att börja med.

Yrvaket satte jag mig upp. Klockan var redan tjugo. Vad skulle jag ägna mig åt resten av kvällen? Ett spioneri på de boende uppe på Liane skulle stilla min nyfikenhet. Sagt och gjort fram med stövlarna på med jackan.

Det var jobbigt att ta sig upp till Liane. Det fick bli en repris på gårdagens vandring.

Smygande de sista hundra meterna var jag framme vid samma utgångspunkt som förra gången.

Märkligt de försökte inte dölja sin närvaro det lyste i två fönster och röken steg från skorstenen. Lite besviken drog jag mig tillbaka. De som hyrde stugan kanske var där i helt lagliga ärenden.

Tillbaka i torpet. Trött slumrade jag in till musik från min iPhone.

 

***********

 

Det var samma procedur varje morgon. Jag vaknade till tranornas trumpetade.

I natt hade grävlingarna fört ett oherrans väsen, de väckte mig två gånger. Jag tänkte positivt det är trevligt med sällskap. Det vore mer kusligt om det var alldeles tyst.

I dag tänkte jag som avkoppling pröva kastspöet i tjärnet. Det fanns endast två olika fiskar i tjärnet, gädda och abborre. Om turen var framme så kunde det bli stora fiskar ibland. Tjärnet var grunt och det var mycket vass och näckrosor.

Bottennappen brukade bli många.

I väg till ekan, som först skulle ösas. Efter några kast och inget napp så avtog intresset snabbt.

I tjärnet växte röda näckrosor i en vik i väster. Ett besök var på sin plats när jag var så nära. Med några snabba roddtag var jag där. Näckrosorna var inte utslagna, det var för tidigt på året.

Stränderna var kraftigt igenväxta. Buskarna fanns helt nära vattenlinjen. Intill en bäverhydda fanns det ett hål i växtligheten där jag kunde bogsera in ekan och strax var jag på torra land. Helt plötsligt höll jag på att snubbla på en kanot som gömts i buskaget.

Kunde kanoten ha något att göra med kroppen och den mördade mannen? Kanoten hade nummer sju. Var uthyrd av Blåsippan HB i Gustavsfors.

Hur kunde kanoten hamna i tjärnet tre kilometer från sjön Lelång? Man kunde ofta se kanotister som drog sina farkoster på små vagnar mellan sjöarna. Någon omöjlighet var det inte. Kunde kanoten ha ett samband med liket?

Tänk om mannen kommit dragande på kanoten och blivit överrumplad och skjuten. Av vem?

Och vem hade ett dygn senare transporterat liket till tjärnet?

Polisen hade upptäckt några hjulspår som gick ned till tjärnet. Det kanske var spår efter en kanotvagn? Om detta stämde skulle någon ha dragit liket alldeles utanför torpet när jag satt och väntade på polisen.

På Eniro hittade jag telefonnumret till Blåsippan HB. En man svarade med myndig stämma.

– Vad gäller saken?

– Mitt namn är Per Svensson och jag har en fråga om en kanot som ni har hyrt ut. Den har nummer sju. Vem har hyrt den?

– Varför vill ni veta det?

– Jo, jag har hittat den i skogen.

– Låt mig se efter i liggaren, den ingår i ett paket på fyra kanoter till ett gäng holländare. De är ute och lever vildmarksliv. Gänget på fem personer kommer tillbaka hit i morgon och ska bo på mitt vandrarhem innan de reser hem till Holland.

 

************

 

Natten var lugn, i torpet, bara lite drömmar om sydligare nejder. Värmen hade inte kommit än, det var ett typiskt svenskt försommarväder. Idag skulle jag våga mig på en cykeltur till Gustavsfors. Efter moget övervägande blev det så. Tre och en halv mil enkel väg. Och varför inte övernatta på Larssons vandrarhem.

Sagt och gjort fram med hojen. På färden norrut passerade jag Taralleviken, en vik av Lelång. Där tog jag mig en paus. Återstoden, sex kilometer togs i en sista etapp.

Framme i Gustavsfors trampade jag vidare mot vandrarhemmet.

Först träffade jag Signe, som undrade om jag ville ha lunch innan rummet togs i anspråk. Därefter dök Fredrik Larsson upp för att skriva in mig i liggaren. Namn och adress, Gunnar Olsson från Göteborg drog jag till med. En tanke sköljde över mig att inte uppge mitt riktiga namn. Jag var kanske ute på djupt vatten.

Strax efter lunch lade tre kanoter till vid bryggan. Fyra personer hoppade ur och sträckte på benen. De såg inte så pigga ut efter en strapatsrik färd på en blåsig sjö. Fredrik Larsson mötte upp och drog upp kanoterna på bryggan. De språkades vid och man kunde se att det var ett upprört samtal.

Det var fyra holländare som nu anlände. Var fanns den femte? Kunde det vara liket i tjärnet? Och vem hade då utfört dådet och placerat kanot nummer sju i buskaget?

Inne på mitt rum kunde jag nu höra att de nyanlända holländarna installerade sig.

Inför kvällens middag skulle vi kanske sitta vid samma bord. Kusligt på något sätt. Tänk om jag sett deras mördade kamrat. Och inte nog med det, jag var den enda i hela världen som visste det. Om inte någon mer här på vandrarhemmet hade ett finger med i spelet.

Det kom fler gäster. Jag tittade hastigt ut genom fönstret. En stor bil körde fram, en suv av märket Toyota. Det var samma bil som jag sett vid vändplanen bland granarna. Jag började kallsvettas. Både mystiska holländare och personerna från Liane på samma ställe. Fanns det något samband eller var det bara en slump?

Vilken spännande middag det kommer att bli.

Klockan 19.00 var tiden för middagen. Den började med en fördrink. Fredrik som varit ute i världen visste hur en värd skulle uppträda. Han hälsade oss välkomna till bords, vi var elva gäster. Signe och Fredrik var både kockar och servitörer. Huvudrätten bestod av älgstek.

Älgen var skjuten ett par kilometer från vandrarhemmet. I holländarnas ögon var det exotiskt. Fredrik var en god skytt och jägare.

Jag satt vid ena änden av bordet och hade inte någon direktkontakt med någon av de andra. Jag iakttog dem en efter en. Det var fem män som kom med Toyotan, de var också inneboende. Fyra holländare, en person som verkade bekant och så jag.

Holländarna försvann så fort maten var uppäten. De fem i Toyotan drack öl och var ganska glada i hågen. Den ensamma mannen pratade med holländarna, de verkade vara bekanta. Helt plötsligt gick det upp för mig att mannen var den som jag sett komma åkande på en fyrhjuling vid två tillfällen i närheten av torpet. Nu tätnade ytterligare mina misstankar.

Jag var helt klar med hur det hela låg till. Jag befann mig bland mördare och banditer.

Fredrik Larsson kom ut från köket och förkunnade att Signe hade tänt i badtunnan. Om trekvart kunde den som önskade få en härlig samvaro i tunnan.

Ingen av gästerna verkade nappa på erbjudandet. Jag tackade ja till erbjudandet. Även mannen på fyrhjulingen tackade till slut ja.

– Jaha, sa Fredrik. Då blir vi tre.

Med ett ölglas i handen närmade jag mig tunnan. Det steg en kraftig rök från skorstenen, veden var nog sur. Jag kröp ner i tunnan, efter en stund kom även den ensamma mannen och till sist Fredrik Larsson. Temperaturen var nu uppe i 28 plus. Ölen smakade utmärkt.

– En presentation kanske är på sin plats, sa Fredrik. Som ni vet så äger jag stället. Fredrik är mitt namn.

Så kom turen till mig.

– Gunnar Olsson.

– Roald Sunde, pensionär. Jag är norrman. Har en villa i Bengtsfors. Vi flyttade dit, min hustru och jag, för tre år sedan. Man gör bra affärer här i Sverige. Billiga villor och mat. I Norge bodde vi i Otteid.

Själv sa jag att jag kom från Göteborg och hade cyklat förbi och skulle vidare imorgon. Jag funderade på varför norrmannen var på vandrarhemmet. Jag avstod ifrån att fråga.

Fredrik, hade en plåsterlapp över höger öra. Skrytsamt berättade han vitt och brett om olika eskapader under sina år ute i världen.

– Efter badet kan vi väl avsluta kvällen med en whiskey, sa Fredrik.

Vi tackade båda ja.

Fredrik blev påstruken och fortsatte att berätta om sin verksamhet. Turistsäsongen hade inte startat riktigt än. Uthyrningen på vandrarhemmet gick ganska bra ändå. Just nu hade han metalletare från Boliden som inneboende. Här fick jag förklaringen till männen i Toyotan.

Vandrarhemmet var ingen guldgruva så han drygade ut sina inkomster med att köra kyrkbåten över Lelång till kyrkan i Torrskog varje söndag.

– Jesus han gick ju på vatten, sa Fredrik. Skrockande fortsatte han, Gustavsforsborna klarar inte av det. Jag är på sätt och vis hans ersättare. Han deltog inte i högmässan, hedning som han var. Fredrik var också uppköpare av svamp och bär.

Det var mest kallprat runt bordet och någon ledtråd hade jag inte kunnat få. Det närmaste var att Fredrik sa att de återvändande holländarna hade tappat bort en kanot och en man. Fredrik hade fått order om att anmäla honom försvunnen, hans namn var Dick van Daam. Fredrik hade också fått ett samtal om att kanoten var upphittad vid i en skog längre söderut.

Det var sista natten på vandrarhemmet för holländarna i morgon åker de hem.

 

*************

Trött och lite salongsberusad gick jag till sängs. Det hördes inte ett knyst i vandrarhemmet. Det var bra isolerat och stod på en stabil grund. Innan mina ögon slöts för natten försökte jag att summera mina intryck. Den döde i tjärnet var Dick van Daam och norrmannen kunde jag däremot inte placera in i sammanhanget. Och vem hade mördat holländaren? Lite kött på benen hade jag ändå fått med min resa till Gustavsfors.

Vaknade med huvudvärk, det var väl den sista supen som gjorde sig påmind?

Signe hade fixat frukosten. Vi såg inte skymten av Fredrik. Signe trodde att han möjligen hade tagit kyrkbåten, som var borta, och dragit ut på fiskafänge. Han kunde göra så ibland.

Norrmannen var också borta. Holländarna hade packat och var redo för avfärd.

Jag betalade för mig och vände söderut till mitt torp. Min cykel hade bara tre växlar och gick ganska trögt. Efter en och en halv timma i höjd med Lund Norra mötte jag den första polisbilen, sedan kom det två till.

I min vildaste fantasi kunde jag inte drömma om att deras mål var Fredriks vandrarhem.

Så var det.

Efter att jag lämnat vandrarhemmet hade Signe upptäckt att en av kyrkbåtens master stack upp cirka en decimeter ovanför vattenytan utanför Fredriks stolta brygga. En av metalletarna hade gjort en dykning i det kalla vattnet och funnit Fredrik Larsson fastbunden i förarhytten.

Någon hade tagit livet av Fredrik, för inte kunde han binda sig själv.

Vem ville röja Fredrik ur vägen?

Jag kom att tänka på norrmannen. Nog verkade han mystisk. Kunde det vara norrmannen som tagit Fredrik av daga?

Vad hade polisen att gå efter nu när de var på plats. Namnet Gunnar Olsson som fanns i liggaren skulle det verka misstänkt. Jag hade hittat på en adress. Tänk om de kollade? Vem var Gunnar Olsson?

På Radio Väst kunde man höra Brynte Olsson dra slutsatsen att det brutala mordet på Fredrik Larsson knappast hade ett samband med det tidigare mordet i trakten.

Tillvägagångssätten var alltför olika.

Jag tänkte för mig själv att brutaliteten var väldigt lika, så varför inte samma mördare? Mina tankar gick oavbrutet till norrmannen. Kanske även jag var i fara. Jag hade också deltagit i det gemensamma badet och den lilla efterfesten. Tänk om han satt och funderade på hur min hädanfärd skulle utformas.

Hemkommen till torpet funderade jag över min situation. Skulle jag ringa polisen och berätta allt jag visste eller fortsätta med egna drag? Enligt Eniro så bodde Roald Sunde på Sprängaregatan 8, och var 57 år gammal.

Motorbuller från en fyrhjuling väckte mig ur mitt dagdrömmeri. Jag började svettas var det norrmannen som kom. När skulle han knacka på dörren?

Torpets enda fönster fanns på motsatta väggen, jag kunde inte smygtitta. Nu kom knackningen. Är det någon hemma ropade en röst? Det var inte Roalds röst.

Det var Bengt Efraimsson, en barndomskamrat som hade hört att jag hyrt torpet, som kom på besök. En sten föll från mitt bröst. Jag kunde andas ut för tillfället. Bengt stannade i två timmar och vi gick igenom händelser från flydda tider och inte minst de ohyggliga morden. Klockan var nu tjugo. Snart läggdags.

 

**************

 

Roald Sunde hade mycket riktigt stämt möte med holländaren han hade i förväg skaffat fram en karta och angett mötesplatsen. Det var den kartan som polisen fann i holländarens ficka. Sunde skulle möta van Daam och överta ett knarkparti om tjugo kilo. Priset var 200 000 kronor. När Sunde kom till platsen för mötet var holländaren död och knarkpartiet var borta.

Kanoten hade holländaren dragit med sig efter den angivna stigsträckningen. Han tänkte använda sig av den på sin färd söderut.

På kvällen dagen efter bestämde Sunde sig för att röja alla spår efter holländaren.

Efter att först letat reda på kanoten som Fredrik gömt placerades han kroppen i kanoten och på draghjulen bogserade han farkosten ut i tjärnet. Kastade i liket och gömde kanoten. Anledningen till den drastiska åtgärden var att de andra holländarna kunde bli misstänksamma om van Daam hittades så nära Sundes hemtrakt.

De övriga holländarnas mål var Otteid där ett knarkparti hade levererats till Sunde. Han var således köpare på flera håll. Partiet från van Daam kostade halva priset mot partiet i Otteid där han fick punga ut med 400 000 kronor.

Men vem hade nu dödat holländaren och tagit hans parti?

Roald Sunde åkte upp till Gustavsfors och vandrarhemmet i vetskap om att Fredrik Larsson kände till att van Daam avvikit från de övriga holländarna. Han hade dagligen telefonkontakt med dem, både med van Daam så länge han levde och de övriga holländarna. När han kom upp till vandrarhemmet betalade han Fredrik en summa för att inte bli inskriven i liggaren.

Senare under natten hade Sunde hittat knarkpartiet i kyrkbåtens kajuta. Han hade konfronterat Fredrik om upptäckten. Ett handgemäng uppstod där Sunde slog Fredrik medvetslös. Efter att Sunde slagit ner honom i kyrkbåten band han fast den medvetslöse mannen i styrpulpeten. Han satte munkavel på Fredrik för säkerhets skull om han skulle vakna. Sunde bar ut knarksäcken på bryggan därefter öppnade han bottenventilen. Sakta började kyrkbåten vattenfyllas.

När vattnet nått en halvmeter i båten så vaknade Fredrik han ställde sig upp men kom inte loss från pulpeten. Han kunde inte skrika för munkaveln var kraftigt åtdragen. Vattnet nådde upp till relingen. Fredrik insåg nu att hans sista stund var kommen. Enda vittnet var Roald Sunde som stod kvar på kajen. När båten var helt vattenfylld flöt den på kajutan där en luftkudde bildats. Fredrik stod med hela sin längd i vattnet, endast huvudet stack upp.

Sunde lämnade nu tillställningen och Gustavsfors.

Vilket kap det blev ikväll tjugo kilo helt gratis, sade en nöjd Roald Sunde för sig själv.

Luftkudden kunde inte hålla emot tyngden i båten och det sista man såg av Fredrik var plåsterlappen på höger öra då huvudet sjönk ner mot vänstra axeln. Dödsorsaken var drunkning. Och klockan var 03.00.

Roald Sunde funderade på vem Gunnar Olsson var. Han borde ta reda på det. Han visste Sundes namn och vittnen kan vara obehagliga.

 

***************

 

Brynte Olssons stab hade nu haft flera dagar på sig att lösa mordfallen norr om Bengtsfors. Massmedia skrev om den handlingsförlamade ambulerande polisinsatsen och nu reagerade polisledningen i Västra Götaland.

En ny styrka tillsattes med Erik Dalberg från länskriminalen i ledningen. Hans första insats var att ta kontakt med Per Svensson, han var ju den förste som hade gjort iakttagelser. Erik Dalberg ville starta från början och en resa upp till den första brottsplatsen var på sin plats.

Per Svensson väcktes av fyrhjulingar igen. Polisen från Göteborg hade sådana fordon till sitt förfogande, det fanns till och med blåljus framme i fören.

Länskriminalen hade med sig en stab om tolv personer. Per fick följa med till platsen där han sett liket första gången. Efter att ha studerat kartan som den mördade haft i sin ficka, kommenderade Erik Dalberg två man att följa stigen norrut ner mot Lelång. Dessutom avdelades två man att söka efter tjärnets stränder efter eventuella spår. Erik upprättade sin stabsplats i en sommarstuga vid gården Rabben i Sidan Norra.

Redan klockan 14.00 inkom en rapport från de två som följt stigen norrut. De hjulspår som man svagt tidigare iakttagit, hade nu framträtt mycket tydligt ju närmare Lelång de kommit. Deras slutsats var att någon hade bogserat en kanot efter stigen.

Klockan 16.00 inkom nästa rapport från gruppen som skulle spana av stränderna. En kanot hade påträffats som var uthyrd av Blåsippan AB i Gustavsfors. Kanotens nummer var sju.

Erik Dalberg nedtecknade snabbt uppgifterna, en viktig ledtråd hade visat sig. Ytterligare efterforskningar hade gjorts i tjärnet och man hade faktiskt haft turen att hitta kanotens dragkärra alldeles i vattenbrynet.

Erik Dalberg hade kommit en bra bit på vägen och tänkte nu avvakta morgondagens fortsatta arbete. Kvällen avslutades med en gin och tonic. Med ett nöjt leende slöt han ögonen och somnade på det kommunägda Hotell Dalia i Bengtsfors.

Vem var ägare till Blåsippan AB? Erik Dalberg höll på att få kaffet i vrångstrupen när han fick beskedet från bolagsregistret. Fredrik Larsson var namnet, han som var det andra mordoffret i området. Vilket sammanträffande!

Vad betydde detta?

 

***************

 

Hela polisstyrkan åkte till Gustavsfors. Hoppas att Brynte Olssons styrka inte förstört för många ledtrådar, tänkte Dalberg. Vid vandrarhemmet flaggades det fortfarande på halv stång. Flaggan hade hängt uppe i tre dagar.

Signe var i upplösningstillstånd och hade stängt vandrarhemmet efter det hemska som hade hänt. Kyrkbåten hade polisen bogserat fram till varvet i Gustavsfors.

Brottsplatsundersökning pågick för fullt.

Gustavsforsborna vallfärdade ner till varvet för att se på båten som så många gånger fraktat dem över vattnet till högmässorna. Frid över den gode skepparen Fredrik Larssons lekamen. Han hade alltid fört båten med säker hand och ingen hade känt sig otrygg under hans befäl. Nu var han borta för alltid. Han skulle säkert få komma in i himlen trots hans kända hedniska tro.

Erik Dalberg begärde in de senaste veckornas gästlistor. Liggaren med logigäster var en viktig del. Där fanns metalletarna, holländare, tyskar, norrmän och danskar förutom några svenskar.

Erik Dalbergs argusögon uppfattade att fem holländare hade legat en natt för tolv dagar sedan. Samma namn återkom igen. Då var de fyra. Vart hade den femte tagit vägen? Signe förhördes och hon kom mycket väl ihåg att Fredrik nämnt något om att en av holländarna hade lämnat de övriga. Vart han tagit vägen visste hon inte.

Fredrik hade också sagt att en av hans kanoter hade hittats i en skog söderut. Det var någon som hade ringt om detta.

Signe, som var mycket noggrann kom ihåg kvällen när brasan tändes i badtunnan. Veden var sur och det låg kläder i kaminen. Det rök något förskräckligt i skorstenen. Hon hade lagt in ved flera gånger innan de två gästerna tillsammans med Fredrik badade. Gunnar Olsson var en av gästerna men hon hade också lagt märke till att den andre gästen aldrig var inskriven. Hon visste med säkerhet att det var elva nattgäster, I liggaren fanns det bara tio. En av gästerna blev inte inskriven av någon anledning. Vem kunde det vara? Signe drog sig också till minnes att den gästen inte var kvar och åt frukost.

– Vilket rum hade den gästen? frågade Erik Dalberg.

– Nummer tretton var det, sa Signe.

– Jag har inte städat något av rummen, fortsatte Signe. Sorgen har varit för tung.

Dalberg lyste upp nu hade han många trumf på hand. Ett uppklarande av dessa bestialiska mord skulle säkert ge honom många nya plus i lönekuvertet.

Dalberg satte nu in teknikerna att dammsuga rum nummer tretton. Det skulle säkert finnas något hårstrå som kunde binda en misstänkt.

Det ostädade rummet var nu minutiöst genomgånget. Teknikerna hade gjort sitt jobb. Dalberg kollade på plastpåsarna som innehöll både hårstrån och annat, men det bästa av allt var snuspåsarna. De såg nästan färska ut.

 

*****************

 

Vid husrannsakan öppnades också kassaskåpet. Förutom ganska mycket kontanter så fanns det också en pistol av märket Walther kaliber 7,65. Erik kom ihåg att liket i tjärnet var skjuten med just den kalibern. Obduktionen visade också att kulan satt kvar i huvudet. En jämförelse skulle vara ganska enkel. Signe bedyrade att ingen annan än Fredrik hade nyckel till kassaskåpet. I Fredriks vapenskåp låg även ammunitionen till pistolen.

Gästen Gunnar Olsson hade betalt sin närvaro med betalkort. Erik Dalberg tyckte att det hela skulle kollas upp, hans adress var inte fullständigt ifylld. En snabbkoll visade sig att kortet tillhörde en person med namnet Per Svensson. Ännu ett märkligt sammanträffande sa Dalberg. Kan det vara samma Per som vi träffade igår? Vi måste kolla honom där ute vid tjärnet, han som fann liket.

Mystiken tätnade alltmer. Nu fanns det ytterligare misstänkta. Alla tre hade ju suttit i badtunnan. Vilka ogästvänliga badgäster som Fredrik hade hyst. Två som kanske tagit honom av daga.

Plastpåsarna och pistolen gick med iltransport till Linköping för analys. Redan under morgondagen skulle ett besked komma om det var Fredriks pistol som använts vid mordet.

Liket i tjärnet var inte identifierat. Kunde det vara den borttappade holländaren? I så fall hette han Dick van Daam. Enligt liggaren var det namnet på den femte holländaren som inte kom tillbaka. Dalberg rev sig i huvudet och tänkte, vi har kommit en bit på vägen.

Hela staben var nu inhyrd på det kommunägda hotellet Dalia. Ingen olycka utan att föra något gott med sig. Hotellet som inte var någon guldgruva för kommunen fick nu tolv rum uthyrda till statens långa arm. Även journalister och TV var på plats, för morden visade sig ha ett stort nyhetsvärde. Bengtsfors var på allas läppar.

I morgon hade Dalberg tänkt sig en tur till torpet vid tjärnet. Det var ju faktiskt så att Per Svensson var det hetaste namnet nu. Ikväll fick det bli två gin och tonic för Dalberg innan han somnade.

Efter frukosten informerade Dalberg staben om dagens uppgifter. Först ska vi undersöka torpet vid Nordkärr. Är Per Svensson kvar ska han anhållas och föras till Åmål. Om inte, så återgår vi till hotellet för vidare order.

Klockan var nu 07.00

 

******************

 

Roald Sunde hade en känsla av att han träffat på Gunnar Olsson tidigare.

För några dagar sedan när han rekade uppe vid Nordkärr i norra änden av Tjäretjärnet. Han hade sett honom två gånger.

Diskret närmade han sig torpet. Det verkade helt öde för tillfället. Ingen hemma. Sunde smög sig långsamt fram bakom torpet. Torpets enda fönstret fanns på norrsidan. Försiktigt kikade han in och fann Per Svensson sovande i sin säng.

Sunde var betydligt kraftigare än Per och han bedömde att i ett handgemäng skulle han säkert få Per ur stridbart skick. Försiktigt öppnade han den olåsta dörren. Fortfarande sov den utmattade Per. Sunde gick fram och med ett väl avvägt slag fortsatte Pers sömn i avsvimmat skick.

Sunde hade funderat ut på vilket sätt han skulle ta livet av ett farligt vittne. Dessutom låta det se ut som självmord. Han kollade var i torpet det fanns något som han skulle kunna hänga upp en snara och i den skulle Per dingla. Uppe vid det låga taket fanns ett dragspjäll i muren där snaran kunde fästas.

Med ett stadigt grepp placerade Sunde Pers huvud i snaran. Därefter ställde han sig på torpets enda stol för att lyfta upp den avsvimmade Per till spjället. Nu var ögonblicket för hängningen klar och repändan träddes över spjället. Med ett brak rasar både Per och Sunde till golvet då spjället ger vika från muren.

I samma stund var Dalberg framme med sin styrka vid utgångspunkten för uppdraget.

Tvåhundra meter från torpet ger Dalberg order om framryckning. Utgrupperade runt torpet dras snaran åt.

– Per Svensson kom ut med händerna över huvudet, ropar Dalberg i sin megafon. Han upprepar det två gånger till. Ingenting händer. Allt är lugnt och stilla.

Därefter kastas en chockgranat in genom fönstret. Dörren slås in. I torpet finns två personer. En avsvimmad Per Svensson och Roald Sunde.

Dalberg slickade sig om munnen och tänker, två flugor i en smäll.

– Vem är ni, frågade Dalberg, vänd till Roald Sunde.

– Roald Sunde, blev svaret och jag passerade just förbi.

Per Svensson låg avsvimmad med en snara runt halsen.

– Vad har hänt här, blev Dalbergs nästa fråga.

Sunde svarade inte och Dalberg gav order om att han skulle beläggas med handfängsel.

Per Svensson blev lagd på bår och fördes till vårdcentralen i Bengtsfors som första åtgärd. Under tiden vaknade han och var totalt omedveten om vad som hänt. Kom bara ihåg att han lade sig för att sova för natten. Hela Sundes arbete med att ta hans liv fanns inte i hans sinnesvärld.

Per Svensson förhördes på den nedlagda polisstationen i Bengtsfors. Den fanns fortfarande kvar efter de indragna tjänsterna. Två år var det kvar på hyreskontraktet. Det var kyligt i lokalerna efter att ha stått tomma i sex månaderna.

Dalberg tog sig en åkarbrasa innan han fortsatte förhöret med Per.

– Jaha, Per Svensson. Berätta från början till slut om din inblandning i denna makabra historia?

Per Svensson erkände att han uppträtt som privatspanare efter att poliserna i den ambulerade ”Dalslandsgruppen” uppträtt amatörmässigt.

Historien hade sedan rullat på och till slut nått oanade höjder som kunnat kosta honom livet. Han berättade vidare om alla turer och de misstankar som han haft.

Åklagaren Bengt Gustavsson ansåg inte att Per Svensson skulle anhållas. Han släpptes omedelbart med vissa restriktioner att vara tillgänglig vid behov.

Roald Sunde anhölls och rubriceringen var mordförsök på Per Svensson. Vad Sunde i övrigt var misstänkt för fick de fortsatta förhören ge svar på.

Idag kom även rapporten från Linköping, med hundraprocents säkerhet var det Fredrik Larssons pistol som använts vid mordet på mannen i tjärnet. Hur Fredrik gått tillväga kanske förhören med Roald Sunde ge klarhet i. Enligt Signe hade ingen annan än Fredrik tillgång till kassaskåpets nycklar. Fredrik kunde nu inte förhöras. Men allt pekade på att han var förövaren. Nu återstod arbetet med att tekniskt binda någon för mordet på Fredrik. Motivet var än så länge okänt.

Holländarna hade kollats upp och det visade sig att de var knarkkurirer.

Rapporten kom från Holland. Norska polisen var nu inkopplad och det visade sig att Roald Sunde hade avtjänat straff i Norge för just knarkhantering. Kanske motiven för morden bottnade i knarkaffärer?

Vid husrannsakan i Roald Sundes bostad fann polisen 20 kilo knark. Där fanns även adressuppgifter till bland annat en holländare med namnet Dick Van Daam.

Vid koll av hans mobil fanns det en mängd samtal under senare tid med flera nummer av holländskt ursprung.

 

*******************

 

Ny dag och nya insatser. Erik Dalberg gnuggade sömnen ur ögonen och satte sig till rätta vid hotellets frukostbord. Idag skulle han ta itu med Roald Sunde. Med vetskap om att Sunde var en norsk fängelsekund så kändes det mera tillfredsställande att inleda förhöret. Det var ju ingen duvunge som han skulle träffa.

Nu gick färden mot Åmål, där polisstationen fortfarande var bemannad. I arrestlokalen fanns Roald Sunde. Dagens förhör kunde nu inledas. Sunde

förnekade att han varit i Gustavsfors. Att han påträffades i torpet med en medvetslös person förklarades med att han just passerade torpet och kikade in och funnit den boende liggande på golvet.

Sunde hade toppsats och DNA provet visade att snuspåsarna från Gustavsfors stämde överens med Roald Sunde. Tekniskt var det bevisat att han ljög, även DNA från Sunde fanns på snaran som Per haft runt halsen.

Erik Dalberg hade nu många trumf på hand. DNA-spåren som stämde.

Fortfarande saknades material som kunde binda Sunde till Fredriks dramatiska död. Mordförsöket på Per Svensson ansåg dock åklagaren att bevisen höll. Under eftermiddagen häktades Sunde på sannolika skäl för mordförsöket.

Nu inkom också besked om att den döde mannen i tjärnet var holländaren Dick van Daam.

Roald Sunde förnekade all inblandning i morden på Dick van Daam och Fredrik Larsson. Hans förklaring var att det var någon av de andra holländarna som var skyldiga. De indicier som fanns mot Roald Sunde ansåg åklagare Bengt Gustavsson inte höll i en rättegång. Sunde kom nu att åtalas för mordförsök och innehav av stor mängd knark. Bevisningen var så klar att rättegången kunde utsättas att ske inom tre veckor.

 

*******************

 

Min semester var snart slut. I morgon tar jag bussen till Göteborg. Då åker jag från landet till stadens jäkt och slit. För min del var vistelsen på landet dramatisk, delvis beroende på min egen dumhet. Varför skulle jag engagera mig och leka detektiv som i slutändan kunde ha berövat mig livet? Jag höll på att falla på eget grepp men ärligt talat så var det den gamla muren som inte höll.

Den räddade mitt liv.

 

PS

Morden på Dick van Daam och Fredrik Larsson blev aldrig uppklarade.

Roald Sunde dömdes till 11 års fängelse.

© Ingvar Karlsson 2019

Kontakt

Ingvar.Karlsson@centerpartiet.se