Nattåget

Jag var i Göteborg och skulle med nattåget till Stockholm. Inne i värmen på Hotell Wictoria satt jag i baren och smuttade på en öl. Tiden var snart inne för avgång och jag fick i hast betala notan. Med långa kliv avverkades de tvåhundra meterna till stationen i rekordfart. Väl inne på stationen försökte jag att orientera mig i trängseln. Jag skulle ut till höger för att komma till nattåget mot Stockholm. Avgång 22.45.

Det var inte första gången som mitt natthärbärge var på ett tåg. Åtskilliga nätter hade jag genomlidit under mina dagar som reporter på tidningen Nya Tider. Jag hoppades att även denna natt skulle bli som alla andra, lite sömn men ändå rofyllt. Jag lyssnade till hjulens gång över rälsen. Det var lite av att räkna får, ett för varje dunk.

Som journalist på tidningen hade jag den förmånen att åka i ensam kupé. Vi behövde inte trängas med andra passagerare. Tanken var att vi skulle vara utvilade när vi närmade oss vårt uppdrag.

Färdvägen från Göteborg gick till Hallsberg via Örebro och Västerås. Framme i Stockholm vid femtiden. Där kunde man koppla av fram till åtta innan man var klar att kliva av. De tre timmarna i stillestånd var de mest avkopplande på hela resan.

Resan mellan Göteborg och Stockholm fungerade på detta slentrianmässiga sätt varje gång.

Nattens resa blev inte som de tidigare. Den skulle bli påfrestande i överkant. Det började redan på perrongen i Göteborg. Jag lade tydligt märke till en person med asiatiskt utseende som studerade passagerarna när de äntrade tåget. Tanken slog mig att han letade efter någon.

Jag kollade på mannen när jag steg på tåget han gick med raska steg mot sista vagnen, tre vagnar bakom min egen.

Väl inne i min kupé lät jag dörren stå öppen, konduktören skulle ju snart komma.

Jag lutade mig tillbaka med en kvällstidning framför ögonen. Jag kunde inte kämpa emot tröttheten utan slumrade till.

– Biljetten, sa konduktören.

Jag väcktes brutalt ur min slummer. Yrvaket satte jag mig upp.

– Här är den, sa jag.

I samma ögonblick blev jag medveten om vem som var konduktör. Det var han, asiaten. Han tornade upp sig framför mig i hela sin längd. Han bar konduktörsuniform.

– Är temperaturen bra? frågade han.

– Inget att klaga på, svarade jag.

Han gjorde en militär helomvändning och var på väg mot nästa kupé.

Jag var helt plötsligt helvaken. Det var något som inte stämde. Om han var konduktör varför var han inte redan omklädd när tåget gick? Kan han ha övermannat den riktiga konduktören i sista vagnen? Vad hade han för planer när han vandrade genom tåget med sin konduktörstång. Hade han kanske flera verktyg i sin ficka?

Jag tog på mig skorna. Till att börja med skulle jag gå till den sista vagnen. När jag vandrade bakåt i tåget tilltog spänningen. Vad skulle jag finna i sista vagnens personalutrymme? Tankarna flög runt i huvudet. Tänk om den riktiga konduktören låg död. Mördad. Jag fick ståpäls över hela kroppen.

Framme vid kupén tvekade jag några sekunder innan dörren drogs åt sidan. Den var inte låst. Kupén var mörklagd.

Jag trevade efter ljusknappen. Där var knappen, ljuset inne i kupé gav ett dolskt sken. Nere på golvet låg en person bunden till både händer och fötter. Hela huvudet var inlindat med gasbindor.

Snabbt rullade olika lösningar i min hjärna. Dra i nödbromsen eller knacka på och få hjälp av andra tåggäster. Jag valde ingendera. Snabbt ner på golvet, bort med gasbindan. När gasbindan var borta visade det sig att konduktören var en kvinna. Hon var till att börja med groggy. Efter ett par minuter började hon prata.

– Var är jag? frågade hon.

– Lilla vän, du är på nattåget till Stockholm. Vad heter du?

– Evy, Evy Persson.

– Per Svensson, jag är journalist.

Jag fortsatte med att frilägga hennes armar och ben, de var ordentligt lindade med gasbindor. Jag fick upp henne i sittande ställning. Hon var fortfarande yr så något riktigt samtal gick inte att föra. Konduktörskläderna hade hon på sig. Vart hade ”asiaten” fått sina kläder ifrån?

Hur långt hade vi kommit på väg mot Stockholm? Klockan visade på 23.45, en timmas åktid. I Skövde skulle tåget göra ett uppehåll. Där kunde vi kalla på hjälp.

– Vi måste ta oss samman, vad ska vi göra? sa jag.

– Jag har en kompis i första vagnen.

– Han som band fast dig, har kanske varit där också.

– Vi måste ta oss framåt i tåget, sa Evy. Det finns en postvagn mitt i tåget.

Med en smäll drogs dörren igen. Vi satt hermetiskt inneslutna i vår kupé. Det gick inte att rubba dörren. ”Asiaten” hade mixtrat med låset, det gick inte att öppna från insidan. Det var bara att acceptera att sitta still tills någon kom och öppnade.

Tåget stannade, vi var antagligen framme i Skövde. Här skulle förhoppningsvis någon förstå att allt inte stod rätt till.

När postpersonal öppnade postvagnen fick man se två väl surrade kollegor. Och postsäckar som sprättats upp. En välplanerad kupp hade ägt rum på sträckan Göteborg- Skövde. Kuppmakarna var borta, de stack med sitt byte så fort tåget saktade in i Skövde.

Polis genomsökte tåget och till slut hittade de oss i sista vagnen. Konduktören i första vagnen hittades väl inpackad i gasbindor.

Jag var den ende på tåget som sett ”asiaten” och kunde lämna ett någorlunda bra signalement. Jag var därmed ett viktigt huvudvittne.

Tåget blev tre timmar försenat från Skövde. Den tiden kördes nästan in under natten mot Stockholm. Jag kunde gå av tåget i normal tid.

Mitt uppdrag i Stockholm var att bevaka en boxningslandskamp mellan Sverige – Finland. Det blev svensk vinst med 7 – 3. Referatet till tidningen var klart på två timmar. På hotellet faxade jag över det hela till tidningen.

Hemresan skulle ske dagen efter. Det blev ändrat. Jag tog mig några dagars semester där uppe i huvudstaden.

När polisutredningen var klar visade det sig att det var med ytterligare fyra personer i rånarligan förutom ”asiaten” på nattåget. Bytet i postvagnen uppgick till en miljon kronor i olika valutor.

Det stora postrånet i England hade genomförts, tre månader tidigare, den 8 augusti 1963. Troligen var rånarna inspirerade av detta rån. Bytet var dock betydligt blygsammare.

Upplevelsen på nattåget satt fast i minnet och jag var kallad till polisen på Kungsholmen för några ytterligare frågor. Jag var den ende som hade sett ”asiaten” polisen var intresserade av hans utseende. I polisens högborg var det kommissarie Sven Holmstrand som tog emot. Det visade sig att vi hade gemensamma bekanta i Göteborg. Bengt Dalberg vid Göteborgspolisen var en av dem. Det hela slutade med att jag fick hans visitkort.

I Stockholm bodde jag på Hotell Sheraton vid Tegelbacken. På sjunde våningen hade jag utmärkt utsikt utöver Riddarholmen och delar av fjärden. Nere på första våningen fanns det en bar.

På kvällen besökte jag baren och i ett av hörnen satt det ett gäng och pokulerade. Helt plötsligt kom det in en person som verkade bekant. Den personen hade jag sett på Hotell Wictoria i Göteborg kvällen när jag skulle med nattåget. Han gick fram till gänget i hörnet och där reste sig ”asiaten.” Ståpälsen kom tillbaka. Vad skulle jag ta mig till? Det enklaste hade varit att omedelbart ringa polisen. Nej jag satt som fastnaglad i min stol och försökte göra mig osynlig. Efter en stund reste sig sällskapet och gick mot hissdörrarna.

Jag tassade mig fram till hissarna och kollade var hissen stannade. På sjunde våningen, precis på mitt våningsplan.

Jag trevade i fickan efter visitkortet till Holmstrand. Längst bort på kortsidan fanns det två telefonkiosker. Med snabba steg var jag där för att slå numret till Holmstrand.

– Hej, det är Per Svensson jag bor på Sheraton och har just sett ”asiaten” han är här på hotellet.

– Vi kommer omedelbart, blev svaret.

Efter en kvart klev det in tre civilklädda poliser med Holmstrand i spetsen. Han kom fram till mig och ville bli informerad. Han fick också reda på att en person som jag sett i Göteborg var med i gänget. Poliserna satte sig i baren med blicken mot hissarna. Utanför hade det kommit flera polisbilar. Det verkade som om hela hotellet var omringat.

Holmstrand gick fram till disken och ville ha namnen på boende på sjunde våningen. Han fick en lista efter en stund. Portieren ville först inte lämna ut några uppgifter men efter övertalning ändrade han sig. Det var 37 boende på det våningsplanet.

Holmstrand letade efter ett asiatiskt namn. Och det fanns där. Rum 703.

– Då åker vi upp, sa Holmstrand. Andersson och Persson stannar här vid hissdörrarna.

Jag återvände till baren, det var säkerligen den lugnaste platsen för tillfället. Efter en stund kom Holmstrand ut ur hissen alldeles grå i ansiktet. I rum 703 hade de hittat ”asiaten” stendöd, han var strypt, slipsen satt fortfarande kvar runt halsen. I övrigt fanns det inte någon mer person på rummet. Troligen hade de försvunnit ner till källarplanet och garaget.

Jag hoppades att detta var slutet på min inblandning i tågrånet. När jag gick till mitt rum passerades rum 703. ”Asiaten” var fortfarande kvar där inne. Teknikerna jobbade för fullt.

*

De följande dagarna i Stockholm förflöt utan några incidenter. I dag fredag skulle jag återvända till Göteborg. De tre hundra meterna från hotellet till Centralen avverkades i regn och rusk. Det var ett riktigt skitväder och har så varit under en längre tid. Hoppas att det snart blir snö. En och en halv månad till jul.

Framme vid Centralen slog jag mig ner på en av sofforna i mitten. Där kunde man sitta och iaktta omgivningen och alla människorna som småsprang förbi.

Göteborgståget skulle avgå 10.37 från spår nummer ett. När jag reste mig skymtade en man förbi bort mot spår ett. Det var samma man som jag sett i Göteborg och på Sheraton. Ståpälsen kom tillbaka.

Vad skulle hända härnäst? Jag satte mig tillrätta i vagn nummer ett, plats sju.

Efter två timmar gick jag till restaurangvagnen. Där satt, han, den som jag helst ville undvika. Jag fick ta skeden i vacker hand satte mig ner för att invänta kyparen. Mannen satt och plockade i några papper. Han avlägsnade sig innan min mat kommit in. I sitsen där han suttit stack det upp ett papper. Snabbt bytte jag plats till ”hans” bord. Papperet försvann snabbt ner i min ficka.

Tillbaka på min plats i vagn nummer ett. Försiktigt lirkade jag upp papperet ur fickan. Det var ett tiggarbrev från De Hörselskadades Förbund. Brevet innehöll dock en adress Hans Andersson, Andra Långgatan 1a i Göteborg. Nyfikenheten tog nu överhanden från ståpälsen. Som journalist var jag van vid att bevaka och informera mig om det mesta. Varför inte kolla, vem är Hans Andersson.

Efter några timmar var vi framme i Göteborg. Ett besök på tidningsredaktionen till att börja med. De visste inte om att det var jag som var huvudvittne till tågrånet. Polisen ville inte att det skulle komma ut. Vittnen kan bli utsatta för hot. ”Asiatens” hastiga död gjorde att min roll som vittne delvis var överstökat.

Jag beslutade mig för att kolla upp Hans Andersson. Redaktionens sekreterare, Gunilla Svensson, skulle hjälpa mig. Hon hade vissa kontakter och var villig att i smyg hjälpa mig. Gunilla var en yppig kvinna och hon var också intellektuellt begåvad. Med andra ord en riktigt skärpt kvinna som man kunde lita på.

Enligt Gunilla var Hans Andersson ogift förtidspensionär och tidigare diversearbetare. Han hade en lägenhet på Spanska solkusten. Det verkade vara en riktig krösus som levde bekymmersfritt.

Gunilla ansåg att jag skulle kontakta polisen och berätta om Hans. Förmodligen var det inga dunungar som vi hade att göra med.

Det blev som Gunilla ville. Jag valde att ringa Erik Dalberg. Han tog emot tipset och ville träffa mig. Jag berättade om mina iakttagelser. Dalberg konstaterade att jag återigen var ett viktigt vittne. Jag hade sett Hans Andersson på Sheraton tillsammans med ”asiaten”. Det kunde vara han som dödade honom.

Dalberg fick omedelbart tillstånd för husrannsakan och gripande. När poliserna kom till Andra Långgatan var det ingen hemma. Låssmeden öppnade. Teknikerna hittade material, namnuppgifter och pengar. Lägenheten sattes under bevakning och senare på kvällen kom Hans Andersson och kunde då gripas.

Jag kallades till polishuset för vittneskonfrontation. Utpekandet gick fort och lätt det hela var över på några minuter. Hans blev häktad. Han teg som en mussla. Här var det nödvändigt med en stark teknisk bevisning om Hans skulle kunna bindas till rånet.

Teknikernas arbete gav ett visst resultat. 150 000 svenska kronor och ryska rubel. Ryska rubel kunde direkt kopplas till tågrånet. De var så ovanliga att sedlarnas nummer var upptecknade. En kartläggning av umgängeskretsen gav ingenting. Han var en enstöring.

Det enda som var helt bevisat var att han deltog i mötet på Sheraton, här kom han inte undan. Mitt utpekande ansågs vara hundraprocentigt.

Han dömdes i både tingsrätt och hovrätt för häleri och skyddande av brottsling grovt brott till fängelse i tre år.

© Ingvar Karlsson 2019

Kontakt

Ingvar.Karlsson@centerpartiet.se