Backstugemannen

Vaktmästare Persson kom springande in på Gammelgårdens kontor med panik i ögonen och föreståndarinnan Hulda Olsson höll på att tappa kaffekoppen i förvåning över hans hastighet.

– Det ligger en död kvinna i Hundkojan, skrek han.

Föreståndarinnan Hulda Nilsson grep telefonen och ringde 112.

– Det är från Gammelgårdens vandrarhem i Bengtsfors, sa hon till räddningstjänsten. Vi har en död kvinna i Hundkojan.

Ett helt koppel av fordon kom, räddningstjänsten, polis och ambulans.

Kommissarie Erik Dalberg gav order om avspärrning av området. Hans stab påbörjade omedelbart brottsplatsundersökning. Kvinnan var död konstaterade ditkommen läkare. Läkaren och kommissarien kunde inte undgå att se att den döda bar tydliga strypmärken på halsen.

Dalberg gick till receptionen. Han läste ut ur liggaren att den döda kvinnan hette Anna Larsson, 34 år och var från Borås. Där stod också att hon medförde en katt som hette Hilda.

Dalberg bad Persson och Hulda Nilsson att slå sig ned vid köksbordet.

– Nå herr Persson, var det du som fann henne?

– Ja, det var jag. Klockan var 08.00. Det var katten som jamade så förskräckligt. Jag öppnade dörren och såg henne ligga på golvet.

– Har du sett något mystiskt i övrigt här på området?

– Både ja och nej, jag oroar mig för det mesta. Det är mest slit och släp.

Dalberg vände sig till Hulda Nilsson.

– Har Nilsson sett eller hört något som kan sättas i samband med kvinnans död?

– Hon frågade mig efter vägen till den gamla nedlagda milan vid Lysetjärn.

– Vet Nilsson varför hon ville dit, sa Dalberg.

– Nej, jag talade om att vandringsleden dit var markerad med orange färg.

– Är det något mer som Nilsson vill informera om?

– Ja, katten vad ska vi göra med den?

– Hilda får bli huskatt här tills vidare, Persson får mata den, sa Dalberg.

– Tack, sa Dalberg. Ni kan gå båda två.

Rättsläkaren ringde.

– Offret hade inte våldtagits, hennes fingertoppar var brända. Mycket märkligt.

– Avsikten var förmodligen att bränna bort eventuella DNA-spår, sa Dalberg.

Dalberg läste ur en informationsbroschyr att det var Bengtsforstraktens Hembygdsförening som drev vandrarhemmet. Förutom affärsrörelsen med vandrarhemmet bestod föreningens verksamhet av bevarande av gamla byggnader tjugotre till antalet, samt omhändertagande av gamla bruksföremål.

Hembygdsgården var den största i sitt slag i Västra Götaland med byggnader och mark om fem hektar.

Enligt Hulda Nilsson, var det inte ovanligt att det kom lycksökare som ville ha både logi och mat gratis. I vissa av byggnaderna kunde man ibland se resterna av nattgäster. Vandrarhemmet var fullbokat vid tidpunkten för mordet. Totalt 50 personer därav12 barn.

Dalberg gav polisassistent Solveig Andersson uppdraget att organisera förhöret av gästerna.

Efter två dagar rapporterade Andersson till Dalberg.

– Samtliga gäster har alibin för mordnatten.

En av gästerna hade suttit på framsidan av vandrarhemmet och rökt. Han hade vid midnatt hört några ovanliga ljud men kunde inte med bestämdhet säga var det kom ifrån.

– Enligt obduktionen hade hon varit död i åtta timmar när hon hittades, sa Dalberg

Mordet skedde alltså vid midnatt.

– Jag har kollat hennes mobil, sa Andersson. De senaste mobilsamtalen har varit uppkopplade mot masten norr om Gammelgården.

– Bra, sa Dalberg. Hur ser trafiken ut?

– Ingen hjälp att få, kontakt med ett kontantkort.

Andersson fortsatte.

– Vi har kollat med hennes vänner i Borås. De uppger att hon skulle träffa en ny bekantskap i Bengtsfors.

Vaktmästare Persson och föreståndarinnan Hulda Nilsson hade bråda dagar.

Journalister och nyfikna smög runt i buskarna.

– Vi får hålla ett getöga på dem, sa Persson. Vem vet, vad de kan ta sig till.

– Ja, det känns inte bra det här, sa Nilsson. Tänk om vi tappar kunder? Vad kommer styrelsen att säga om det?

– Vi har redan fått återbud till boende i Hundkojan, fortsatte Hulda.

– Ja, vi kan ta betalt av de nyfikna för visning av Hundkojan, skrockade Persson.

*

Midsommar närmade sig. Firandet på Gammelgården var en tradition. Alltsedan invigningen 1928 hade det varit aktiviteter på området.

Två kilometer österut från Gammelgården låg en tjärn som kallades Lysetjärn.

Här anlades en gammaldags mila som några entusiaster drev under fler år.

Numera fanns ingen verksamhet kvar. Krafterna avtar med tiden.

Entusiasterna byggde en kolarkoja, timrad stuga och en backstuga som låg under ett klipputsprång i berget. Numera är byn öde.

I backstugan kunde det ibland finnas objudna gäster. Vid denna tidpunkt var backstugan bebodd av en sådan gäst. Det var vaktmästaren Persson som informerade Dalberg.

– Jag har med egna ögon sett en obehaglig typ där borta vid backstugan, sa Persson. Han har en gammal skåpbil av märket Opel.

– Han har varit här ett par gånger och köpt frukost, sa fru Nilsson. Han ser inte alls konstig ut, han är charmig, sådant ser inte Persson.

I samma ögonblick kör mannen in på parkeringen med sin Opel. Han är på väg mot matsalen.

Hulda Nilsson springer bort till spegeln och kollade sina gråa hårstrån.

– Ja, se fruntimmer de förnekar sig aldrig, sa Persson.

Mannen var i tjugofem års ålder, mörkhårig och cirka 1.80 lång. Han var propert klädd.

– Han är inte förhörd, sa Dalberg. Han bor i närområdet.

Dalberg säger till Andersson att kolla upp bilnumret.

Dalbergs sura uppstötningar gav sig tillkänna. Han var tvungen att åka ner till stationen för att ta ett glas med samarin. Under tiden kollade Andersson bilnumret.

– Bilen är både falskskyltad och stulen, sa hon.

– Vi avvaktar, sa Dalberg. Han får åka tillbaks till backstugan. Du får ordna tillstånd för husrannsakan. Vi åker dit i samlad trupp.

Mannen lämnade matsalen, han satte sig i Opeln mätt och belåten. Fru Nilsson hade servat honom på bästa sätt. Han körde raka vägen till Lysetjärn.

Tillbaka på stationen tar Dalberg sig ett glas till med samarin. Han mår inte bra, stressen har varit hård sista tiden. Hemma gnatar frun och klagar på att han inte är hemma i tillräcklig omfattning. När han kommer till jobbet ringer polischefen och klagar på ineffektivt spaningsarbete.

Beslutet om husrannsakan kom med faxen.

– Vi slår till om en halvtimma, sa Dalberg.

Fyra bilar kom fram till milan. Mannen står nere vid strandkanten och tittar förvånat på sällskapet. Dalberg presenterar sig och säger till mannen att ta plats i baksätet för en tur till polisstationen. Mannen ber om en förklaring. Dalberg säger, det tar vi på stationen.

– Vi börjar med namnet, sa Dalberg.

– Egon Pettersson.

– Vi vill ha ditt folkbokföringsnummer.

– 6604115837.

– Den bil som du färdas i är falkskyltad och stulen.

– Å fan, det visste jag inte har fått låna den av en kompis i Östersund.

– Vem är kompisen?

– Stig Karlsson. Jag tror han skulle resa till Thailand. Det var därför som jag fick låna bilen.

– Vi avbryter här för att kolla upp vissa uppgifter, sa Dalberg.

Dalberg satte staben i arbete med att kolla upp Egon Pettersson. Husrannsakan vid backstugan gav inte mycket, endast en gasdriven ljuständare beslagtogs.

Dalberg tänkte på kvinnans svedda fingertoppar. DNA-prover togs även på latrinen vid milan. Andersson kom flåsande och meddelade att Stig Karlsson inte fanns i landet. Förhöret med Egon kunde fortsätta.

– Vi har kollat upp dina uppgifter du har permission från anstalten Säter, stämmer det? sa Dalberg.

– Ja.

– Varför sa du inte det tidigare?

– Det var ingen som frågade.

– Är det riktigt att du är intagen på Säter för fyra våldtäkter.

– Ja.

– Har du varit i kontakt med Anna Larsson från Borås?

– Vem är det?

– En kvinna som hittats mördad vid vandrarhemmet.

– Jag vet ingenting om det, sa Pettersson.

– Vi måste hålla dig kvar på stationen ett tag. Några frågor måste klaras av innan du släpps, sa Dalberg.

Egon Pettersson släpptes efter två dagars förhör om bilen och frågor om Anna Larsson. Enligt Pettersson hade ingen besökt honom under tiden vid milan. Någon mobil hade han inte.

– Märkligt att en person som Pettersson fanns så nära brottsplatsen, sa Dalberg.

– Vi har inga träffar på DNA-proverna från Backstugan, sa Andersson. Däremot från latrinen där Annas DNA fanns. Hon har bevisligen varit där på plats.

Dagarna gick och ingenting hände som kunde bringa klarhet i mordet. Lugnet och tryggheten återvände där uppe på berget.

Vaktmästaren Persson hade bråda dagar, han hade ansvaret för att allt skulle vara ordnat inför midsommaraftonens festligheter. Inte minst anskaffande av ett hundratal småbjörkar var ett stort jobb. Åtskilliga lövkvistar gick åt till att klä midsommarstången. Persson svor mer än en gång åt den tunga arbetsuppgiften.

Årets midsommarafton blev en lyckad tillställning. Midsommarstången kläddes på rekordfart. Persson ledde gänget som stod för resningen och när stången var på plats, var han tvungen att ta en paus. Lekarna runt stången var i år väldigt lyckade och de filmades av ett tema från TV4. Det är många tyska turister som är begeistrade

*

På midsommardagens morgon guidar Tore Månsson ett gäng tyska turister. När de kommer fram till byggnad 13, en gammal skvalpkvarn upptäcker de en naken kvinna som ligger på marken nedanför kvarnen. Guiden ringer 112 och förklarar vad som har upptäckts och platsen.

Många trötta Bengtsforsbor väcktes av sirenerna när flera utryckningsfordon var på väg till Gammelgården.

Stora grinden var låst upp till berget, vaktmästare Persson fick i en hast låsa upp.

På vandrarhemmet där frukosten nyss var aväten blev Hulda Nilsson chockad.

Hon sjönk ihop på en stol, andades häftigt och snyftade, inte nu igen.

Dalberg väntade på de övriga, som vanligt var han först. Många i staben hade varit på midsommarfest och var av naturliga skäl inte pigga. Hoppas att ingen har promille i blodet i dag, tänkte Dalberg. Avspärrningarna var klara. Till slut kom en läkare.

– Vi går ner och tittar på kroppen, sa Dalberg.

Läkaren undersökte kroppen noggrant.

– Hon är död och har tydliga strypmärken på halsen, sa han. Jag tror att hon är våldtagen också.

– Det bådar inte gott, jag har en känsla av att vi hade grisen i säcken och den slank ut, sa Dalberg.

Dalberg sände efter vaktmästare Persson. Han kom på fyrhjulingen.

– Har du nyckel till kvarnen?

– Ja, jag ska låsa upp. Dörren går upp med ett knarrande. Dalberg kliver in.

– Här bor det någon, färska matrester, sa Dalberg.

Hur har gästen tagit sig in? Det visade sig att under kvarnen gick det att komma in genom att lyfta bort golvbräder. Där var gästens ingång.

Kvarnen låg avsides, en bit ner på bergets västra sida. Dalberg stod drömmande och blickade ut över stupet. Där nere låg tätorten Bengtsfors vid Lelångens södra spets.

– Vilken bedårande utsikt, sa Dalberg.

– Vad hjälper det när det går dårar fria, sa Andersson.

Andersson fick nu plötsligt en hostattack. Det var rökhostan som satte åt henne.

Hon tänkte, varför kan inte jag sluta röka…

– Vi har alla våra problem, sa Dalberg. Du rökhosta och jag sura uppstötningar.

Dalberg fick rapport om att backstugan var tom. Fågeln var utflugen.

Samtidigt kom det rapport om att en man varit synlig vid den gamla järnvägsstationen. Mannen var i 25 års ålder och cirka 1.80 lång. Han bar ryggsäck.

Det gick en stig utefter berget ner till den stationen. Spåret efter Dal Västra

Värmlands Järnväg (DVVJ) låg fortfarande kvar. Där var det uthyrning av dressiner. Turister trampade norrut mot Årjäng. Anställda hade iakttagit en karl som de senaste dagarna vandrat upp och ner för stigen. Tidigt på morgonen hade karlen hyrt en dressin. Dressinen skulle lämnas vid campingplatsen i Kråkviken.

Namnet var Kurt Svensson. Han betalade kontant.

Det gick snabbt att få reda på vem den döda kvinnan på berget var. En mamma från orten anmälde sin dotter försvunnen. Den döda kvinnan hette Berit Frödin var 28 år. Mamman uppgav att Berit skulle träffa en man under helgen.

– Inget namn? frågade Dalberg.

– Nej. Mamman är förkrossad, sa Andersson. Hon har tidigare förlorat en son vid tsunamin i Thailand.

Under dagen samlade poliserna in spridda vittnesmål och det visade sig att flera trovärdiga personer hade sett Berit tillsammans med en man under midsommaraftonen. Av någon anledning hamnade hon vid kvarnen.

Nu var hon mördad.

Hennes mobil hade registrerat samtal. Liksom i fallet med Anna Larsson var det mobil med kontantkort som spökade.

Dalberg satte nu in alla resurser för att finna Kurt Svensson. Vid framkomsten till Kråkviken hyrde han en kanot och var ute på sjön Västra Silen.

Polishelikoptern från Göteborg deltog i sökandet. Men ingen Kurt Svensson syntes till.

DNA-proven gav träff direkt. Vid obduktionen framkom att Berit våldtagits och sperma påträffades.

– Det är Egon Pettersson, utbrast Dalberg

Sökandet intensifierades. Efter fyra dagar fick polisen napp. Några Årjängsbor som var ute och fiskade på sjön Västra Silen hade iakttagit den efterlyste när han i sakta mak paddlade mot Årjäng. Polisen grep honom odramatiskt. Han fördes till Bengtsfors.

Det var en slokörad Egon Pettersson som kom till Bengtsfors. Den för några dagar sedan välkammade mannen hängde med huvudet, skägget spretade och hela hans person gick inte att känna igen.

När han vallades på brottsplatsen stod Hulda Nilsson och grät. Hon tänkte, det var inte den första karlsloken som jag missbedömt mig på.

Vaktmästare Persson sträckte på sig. Hans första analys av Egon Pettersson stämde exakt, det var en obehaglig typ.

Förhören med Egon Pettersson kunde påbörjas.

– Egon Pettersson, kan du förklara varför ditt DNA matchar den sperma som anträffades på Berit Frödin, frågade Dalberg

– Ja, det var jag som dödade henne, sa Pettersson.

– Vidare har vi efter förnyad analys funnit DNA efter Anna Larsson på din gasdrivna ljuständare.

– Ja, jag dödade också henne.

– Kan du i detalj redogöra för hur du gått tillväga?

– Ja ska försöka. På anstalten finns det datorer och där var jag inne på olika sajter.

Jag hittade några brudar som jag tänkte träffa på permissionen. Jag ringde två av dem. Jag använde min mobil med kontantkort. Att platsen för träffen blev Bengtsfors berodde på att jag varit placerad på ett ungdomshem här. Jag känner väl till Gammelgården. Anna Larsson träffade jag vid milan två gånger. Jag gjorde närmanden men hon avvisade mig bryskt.

– Fortsätt, sa Dalberg

– Tredje mötet blev i Hundkojan. Det var på kvällen den 3 maj. Det var här som det hände.

– Vad hände? fortsatte Dalberg

– När hon vände ryggen till tog jag ett strupgrepp. Hon föll ner på golvet. Jag hade inte tänkt döda henne.

– Försökte du våldta henne.

– Ja, den där kattjävel jamade hela tiden så jag kom av mig.

– Varför svedde du hennes fingertoppar.

– Hon rev mig, det var för att dölja eventuella spår.

Inför midsommar flyttade han sina bopålar till skvalpkvarnen. På midsommarafton var han en av karlarna som reste midsommarstången. Han deltog också med barnen i lekarna på dansbanan.

– När träffade du Berit Frödin? frågade Dalberg.

– Vid dansbanan på kvällen. Vi dansade och hade det trevligt under kvällen.

Senare gick vi till kvarnen för att se på utsikten.

– Berätta i detalj, vad hände vid kvarnen, sa Dalberg.

– Jag ville ha ett nummer. Hon ville inte för det var ju första gången vi träffades. Då våldtog jag henne.

– Varför dödade du henne?

– För att hon skrek. Det hördes vida omkring.

– Du kommer att transporteras tillbaka till Säter.

– Jo, jag förstår.

– Förhöret är slut, sa Dalberg.

Dalberg stängde igen mappen. Mördaren var fast. Han tänkte på gaständaren, varför inte spåren kom fram i tid. Det var kanske någon i personalen där nere i Linköping som skulle ha kafferast.

© Ingvar Karlsson 2019

Kontakt

Ingvar.Karlsson@centerpartiet.se