Förr i tiden

Min första kostym

1954 konfirmerades jag i Bengtsfors kyrka. Vanligt på den tiden var att pojkarna hade kostym. Pappa var med mig till skräddare Holm och där inköptes en vit skjorta, vit fluga och kostym, tyget hette peppar och salt. Jag fick också ett armbandsur som också var vanligt på den tiden.

Några av mina första minnen

Sommaren 1943 var jag med min syster Evy och plockade smultron. Helt plötsligt fick jag se en kedja som låg vid en tuva. Det var ingen kedja utan en huggorm. I sista sekunden fick Evy tag i mig innan jag hade plockat upp ”kedjan”. Pappa fick uppdraget att avliva ormen.

Första julen efter kriget, 1946, fanns det apelsiner i affärerna. Min första apelsin blev en dålig historia för jag åt även av skalet och blev illamående och fick spy.

 

Små grodorna

Vägen till skolan var 2 km lång under mina första sex år i skola. Varje dag traskade jag på grusvägen förbi grannställena, ibland tog jag genvägen över Oskar och Gottfrids. Under de sex åren blev det ca 3 000 gånger fram och tillbaka på samma vägstump. Det är bara två minnen som fastnat på min hjärna från alla dessa gånger, dels när mamma var med första gången till skolan och dels en händelse våren 1947.

Jag var på väg hem och vid Sörgårdspölen blev det stopp. Här hade taktens grodor inlett sina övningar. Det var vatten på båda sidor om vägen och grodorna hoppade fram och tillbaka. Jag var livrädd för de små liven och var tvungen att ta en omväg genom skogen. Pölen finns inte idag den fylldes med sten vid ett vägbygge.

 

En sorglig historia

1947 blev vår häst som hette Kron sjuk. Veterinären försökte medicinera men han blev inte bättre. Den dagen kom då han skulle åka till slakteriet. Kron skulle avlivas hemma. Jag visst inte hur jag skulle bära mig åt för att slippa se det hela. Till sist gick jag upp på andra våningen i huset och satte mig i ett hörn. Då hörde jag att det kom en lastbil och parkerade utanför där jag satt. Det var nämligen en avsats där som var lämplig för ilastning.

 

Efter en stund small det ett skott och Kron var död. Mamma sa efteråt att hon skulle så i gräsfrö för Kron hade i sin dödskamp sparkat upp i gräsmattan. Det fälldes många tårar den gången.

Källan som kylrum 1948

Jag lekte vid ladugården då jag plötsligt hörde underliga rop i brunnen som vi kallade ”Ladugårds-källan”. De underjordiska lätena var från min far som ville få hjälp att komma upp därifrån. Jag uppfattade det som att han ramlat ner i brunnen och rusade i högsta fart till mamma för att få hjälp. Mamma blev helt förtvivlad och vi sprang i högsta fart till brunnen. När vi kikade ner så står far och höll i en mjölkflaska. Han brukade använda källan till kylrum och hängde ner mjölkflaskan i ett rep. Den här gången hade repet och dess anordning inte fungerat utan flaska seglade utan rep i vattnet. Far hade klättrat ner och stod på röret som som stack ut från vattenledningen in i ladugården. Det gick bra att komma ner men svårare att komma upp. Vi hämtade en stege och strax var han uppe på jorden igen.

 

Skatkycklingen

1949 gjorde jag ett experiment med att kläcka ett hönsägg i ett skatbo. Det var ett skatbo i en tall bakom ladugården. Jag tog bort ett av skatans ägg och lade dit ett hönsägg. Efter tre veckor kläcktes kycklingen, den låg då tillsammans med skatans fjäderlösa ungar. Skatan betraktade kycklingen som sin egen avkomma för den var helt oskadd. Kycklingen växte upp till en höna och levde lycklig i många år.

 

Grindslanten

Förr i världen kunde det hända att det släpptes ut boskap på skogen där jag bodde. Därför var det gärdesgårdar för inägorna och det fanns en grind vid vägen in till byn. En gång 1950 stod jag och åkte på den grinden när den svängde fram och tillbaka. Helt plötsligt kom det en bil farande, den stannade och jag fick en 25-öring för att jag öppnat grinden. Det var Olle Holmdahl en konstnär som hade bott strax bortom mitt hem och som nu kom på besök.

Ja, vad skulle jag säga, jag tackade och tog emot och vågade inte säga att grinden stått öppen under flera månader. Mitt straff blev att jag fick stå kvar i två timmar för att vänta på att åter öppna grinden när han åkte tillbaka.

Ormgrop och frälsning

På hösten 1952 besökte jag Bertil på Liane, en skolkamrat, han bodde ungefär två kilometer upp i skogen. Stigarna som ledde upp till Liane var branta och steniga. När jag besökte Bertil den här gången var för att studera hans ormgrop. Han hade några huggormar i gropen.

 

Efter ett tag så gick vi vidare till Skåkene, ett ställe ett par kilometer norrut. Där bodde också en skolkamrat, Aina. När vi kom dit fick vi reda på att det skulle komma en predikant som hette Johan Ahl. Han skulle hålla ett möte hos Ainas farmor. Vi beslöt oss för att besöka mötet. Det var bara farmor och några barn som var närvarande. Efter ett tag frälste Johan Ahl oss allihopa. Farmor sa efteråt, hon pekade på mig; ”Kyrkoherden Markendahl är farbror till den pojken”. Då tittade han på mig och sa; ” Då måste jag frälsa honom en gång till”.

Tiden hade gått fort och min väg hem var lång. Det hade börjat skymma när jag vandrade ner för bergen. Vättar och troll följde mig på avstånd, jag kunde höra hur de smög runt. Men helskinnad kom jag hem.

Ett kofösarjobb 1953

Flera bud ropade auktionisten, 40 kronor någon. Erik nickade och kalven var i hans ägo. Dessförinnan hade han bjudit 200 kronor för en ko som han också blivit ägare till. De två nöten skulle bli ett bra tillskott där hemma i Dalen.

Det var bara ett problem, vägen hem var nästa tre mil. Hur skulle han få hem kon och kalven? Han kom överens med gårdsägaren att hämta nöten på måndag nästa vecka. Eriks tankar gick nu på högvarv. Han funderade på att anlita en lastbil. Det var ytterligare en kostnad och pengarna fanns inte. Erik hade några dagar på sig att verkställa hämtningen. Han tog beslutet, nöten skulle hämtas med häst och vagn. Och så blev det.

 

Jag måste lägga mig tidigt i kväll. I morgon skall vi till Håbol och hämta en ko och kalv. Transporten är enkel den ska ske med häst och vagn. Hästen heter Pärla, vagnen har gummihjul och uppe på flaket står en bur. I den ska kalven placeras, kon ska gå efter vagnen. Längst bak på vagnen ska jag sitta och kolla kon som är bunden i en grimma. Han som är kusk är Erik och han äger hela ekipaget.

När vi ger oss av är det en vacker morgon sent i augusti 1953. Klockan har blivit 07.00. Det kommer att bli en strapatsrik dag. Tur och retur är det fem mil på krokiga grusvägar. Erik står för måltiderna, det är kaffe och smörgås hela dagen. På flaket har vi hö och en hink för vattning av djuren. Pärla som har prövat på travbanan är en spänstig märr i sina bästa dagar. I god fart passerar vi Bengtsfors vidare mot Ärtemark.

Norr om Gatan vid Björkebo tar vi en första rast med att smörja kråset. Ur Eriks ryggsäck tar vi fram smörgåsar som hans mor Ida har bakat, kaffet är starkt alldeles svart. Pärla får hö och vila i några minuter. Färden fortsätter mot Håbol. Vi kom fram till gården vid tiotiden. Vi bjöds in i huset på kaffe.

 

Så till pålastningen, kalven lyfts upp i sin bur och kon fick en grimma på sig och så var vi klara för avfärd. Efter en kilometer var vi framme vid affären i Idala, där stod det några gubbar som föreslog att vi skulle ta genväg mot Ärtemark över Stommen. En smal väg som vek av till vänster. Sagt och gjort så blev det. ( Nu i efterhand har jag kontrollmätt genvägen. Den var 200 meter kortare men den hade mängder av kurvor och backe upp och ned.) Det var inget bra vägval vi fick. Vid 18-tiden hade vi nått fram till kurvan vid Årbol, vägen in till kyrkan. Nu hade kon fått nog och försökte dra vagnen ner i diket. Vi fick ta en kort paus. Strax därefter fick kalven magproblem och tarminnehållet sprutade över mig. Jag fick torka av mig med hö och gräs.

 

Det började skymma när vi nådde Storgatan i Bengtsfors. De bleka gatljusen lyste på mig och jag kröp ihop där bak på vagnen för jag ville inte att någon känd person skulle se mig i mitt skitiga tillstånd. Vi nådde fram till Sidan Norra vid 21-tiden, där fick jag avlösning av min far som följde med till slutmålet Dalen. Hur skulle inte kon känna sig efter 2,5 mil på grusvägar. Själv var jag helt utmattad.

Min skogshuggarbana

1957 var Birger Bryntesson och jag  ett skogshuggarlag. Birger var en spännande person, han hade varit i USA under 25 år och var även en krigsveteran från andra världskriget. Han hade varit med i Normandie på dagen D och kom i land vid Omaha. Vi började alltid dagen med en brasa och där berättade Birger krigsminnen. Ofta fick man dra ut dem för det var inget han skroderade om. Minnet säger mig att inkomsterna var låga under min tid i skogen. Däremot var umgänget med Birger desto rikare.

 

Vi hade lånat en häst som hette Sonja för att köra ut ett timmerparti. Sonja var 22 år och ganska trött, ibland kunde hon lägga sig på sidan när man skulle svänga ekipaget. Hästägaren sa att det var ingen fara hon var bara lite långsam av sig. Det var inte lätt att parera alla gånger där ute i skogen. Den sista resan blev dramatisk, vi skulle ner till sjön Svärdlången, en resa genom skogen på ca tre kilometer. Efter 1,5 kilometer passerade vi Liane, ett torp. Vi skulle köra över ett åkerstycke och snötäcket var en halvmeter. Det fanns ingen uppkörd väg och helt plötsligt försvann framdelen på Sonja. Jag hade kört rakt i en gammal källa som inte var uppmärkt. Ensam och ingen mobil (den var inte upptäck då) och flera kilometer till civilisationen. Vad göra?

På Liane bodde Sara och Enok. Med långa kliv var jag framme vid deras dörr. Enok var inte hemma och Sara sa; ”Ta det lugnt vi hade en häst som la sig i potatislandet då och då”. Jag tänkte,det är skillnad på ett potatisland och en källa. Tillbaka vid källan och hästen. Sonja låg hängande på skänkerna och rumpan kvar på backen. Helt plötsligt gjorde Sonja ett kast åt sidan och lyckades få tag med ett framben på kanten av källan och vi lyckades med förenade krafter dra upp henne på fast mark.

Sedan fortsatte färden ner mot Svärdlång. Väl framme kunde dagens arbete börja, terrängen var brant och stenig. Vid första lasset föll Sonja på sidan, den här gången reste hon sig inte. Vid den här tiden höll vägbyggare på med den nya vägen 172 och några bastanta gubbar kom till undsättning. Med förenade krafter lyftes Sonja upp på rätt köl. Skänkerna hade brutits av och Sonja och jag påbörjade färden tillbaka över skogen. Det blev Sonjas sista arbetsdag i skogen, hon fick gå i pension vid 22 års ålder.

© Ingvar Karlsson 2019

Kontakt

Ingvar.Karlsson@centerpartiet.se